mrqs

FAA****AAAAAN!!! Det är inte sant! Förviso är Färjestad mitt favoritlag i hockeyns elitserie, men kan någon STRYPA DE JÄVLARNA?? Allvarligt talat!

Okej, here goes: Jag hade tippat på bomben följande: Södertälje - Brynäs 1,2 - 2,3; Timrå - Djurgården 2,3 - 1 och Färjestad - HV 71 2,3 - 1,2. Brynäs och Timrå vinner sina matcher med 3 - 1, alltså helt enligt tipset. Färjestad leder, med mindre än en minut, en minut, kvar av matchen med 3 -1. Då gör Färjestad 4 - 1 och punkterar mitt tips! Helt jäkla sinnessjukt! Gissa vad vinsten hade blivit då? Över 16 000 spänn. SEXTON TUSEN JÄVLA SPÄNN!!! AAAAHHHHH!!!

DÖDA!

But that's life, I suppose. Och sånt som gör folk spelberoende. :)

Nej. Det är aldrig kul att ha ont i halsen, såklart. Men idag är mitt halsont faktiskt välkommet. För, på grund av detta så kunde jag inte träna min standard-söndags-spinning - och tack vare det fick jag en näst intill perfekt söndagseftermiddag. För jag kände att nu när jag ändå var tvungen att ta det lugnt, så var det lika bra att ta sig i kragen och sätta på Harry Potter and the Philosopher's Stone. Endast avbruten för att fika med systern - och diskutera Harry Potter! =) Dock har hon bara sett filmerna, så det var svårt att inte avslöja något om de kommande filmerna... Visst, filmerna (filmen) är inte samma sak som böckerna, men ändå, det är svårt att inte förtrollas av den fantastiska värld som J. K. Rowling har skapat! Det finns två nackdelar med filmen - för det fösta att man måste separera filmens karaktärer från de bilder man byggt upp från böckerna, för att inte se filmens personer framför sig nästa gång böckerna ska läsas (detta har dock gått alldeles utmärkt med LotR, trots att jag både sett filmerna och läst böckerna ett otal gånger - det finns på något sätt en film-Gandalf eller film-Aragorn, och en bok-Gandalf och bok-Aragorn); för det andra vill man läsa alla böcker och se alla filmer (även de som inte existerar) på en gång och helst omedelbart! Det är väl dock nackdelar som man kan ta. :)

Helgen har för övrigt varit alldeles toppen, från Underbar i fredags kväll (kul över förväntan - träffade massor av folk och var inte så trött som jag trodde (eller som Jonas :P)). Födelsedags-Annie verkade också ha kul. ;) Men det är ju lite det som är meningen.. =) Hoppas även att själva dagen på födelsedagen blev lika bra den också!
    Och efter Simpsonsfilm ("Spiderpig, spiderpig...") och Guitar Hero hos Jonas igår, blev ajg jättesugen på att införskaffa spelet även till mig själv. Jag jagade dock runt stan förgäves - jätteslut överallt, och även slut på hela internet! Men det var väl tur det, för annars hade jag säkert bara spelat gitarr hela eftermiddan och därmed missat att komma i den saliga Potter-stänning jag befinner mig i. :P

Rock on!
Mrqs.

Det är en märklig känsla som sprider sig i kroppen. En blandning av total lycka och vemod. Från starten med Mickan på stan, Morfars och framför diverse TV-program, via julhelgen till mål med en helt fantastisk avslutning på året med alla underbara människor som behagade att visa sina vackra nunor i mitt hem; så har det varit 13 lediga dagar som överträffat alla mina förväntningar. Därför känslan av total lycka, och därför känslan av vemod, inför den återgång till vardagen som blir verklighet alldeles för snart. Men, å andra sidan, så kommer jag kunna hämta energi för många långa dagar på Servera från de senaste två veckorna. Och bara från det faktum att just jag är så otroligt, nästan ofattbart, lyckligt lottat med så makalöst fantastista vänner.

Gott Nytt År, och Rock on!
Mrqs

Istället för att vara ute på stan och slarva, och roa mig i goda vänners lag, har denna kväll spenderats i en skön fåtölj tillsamman med familjen, halsont och massor av julgodis. Självklart inte riktigt samma sak, men ett ganska okej alternativ trots allt, med tanke på den makalöst bra film vi såg: Crash.

Dock är jag väldigt öppen för alla förslag på sociala aktiviteter de kommande dagarna. Julen hör till stor del familjen och traditionerna till; men nu när jag väl har lite ledigt, vill jag verkligen passa på att även spendera tid med mina vänner!

Maybe tomorrow, I'll find my way home
Mrqs.

Det blev inget långt, bra och maffigt inlägg denna gången heller. Det känns som det är mer motiverande/inspirerande att blogga när man av någon anledning inte mår på topp. Så, avsaknaden av bra inlägg får väl skyllas på att läget är järnet bra - vilket i sig är ganska positivt. :P
   Det har återigen varit en bra helg, med en lagom mix av julklappsletande (till mig/från mig), träning, städning, bio, julmat/-godis-tillverkning (köttbullat och våra specialgoda jul-snickers!) samt tillbringande av tid i Jonas soffa i mycket gott umgänge. Bland annat en från Norge återvändande Dansk!

Tre arbetsdagar kvar. Sedan 13 dagar ledigt. Varav fem betalda (helt otroligt)! 
   Och så är det ju snart jul.

Rock on!
Mrqs

Ni får ursäkta, att mina inlägg för tillfället är både korta och ganska flummiga (kan bero på att jag generellt sett är för trött för att kunna tänka särskilt rationellt; ska försöka ta mig tid i helgen att författa ett ordentligt inlägg). Men nu var jag tvungen att förmedla årets första riktiga julkänsla:
   En skön och mjuk soffa, glögg, hembakade lussekatter och pepparkakor, julmusik, slutna ögon. Underbart.

Ser fram emot 13 dagar ledigt i sträck, bara fyra arbetsdgar kvar till dess. Dock måste jag säga att jag trivs över förväntan på jobbet för tillfället. Arbetskamraterna är verkligen toppen, och igår blev vi bjudna på århundradets julbord (inte annat än man kan fövänta sig från en matvarugrossist förvisso, men ändå!)!

För övrigt är den absolut och i särklass bästa jullåten "Fairytale of New York" med The Pogues!

Rock on!
Mrqs.

För andra söndagkvällen i rad kan jag sitta ner, med en kopp te framför mig och David Gray lagom lugnt strömmande ur högtalarna, och konstatera att: 'fan, den har varit en helt jäkla perfekt helg!'. Helt perfekt.

En mer detaljerad redogörelse för helgen kommer senare. Jag är för trött för att orka skriva med just nu, en skön trötthet dock. Inte utmattning som av för mycket och för hårt jobb, utan den sköna trötthet som kommer smygande efter en aktiv helg i goda vänners lag. Som gjort för att krypa upp i fåtöljen, tända läslampan och på allra bästa sätt förbereda sig för en ny, hård arbetsvecka med att fortsätta läsningen av den bok jag alldeles nyss såg i filmformat på bio.

I'm a lucky man.
Rock on!
Mrqs.

Nu sitter jag här, mätt i magen efter en stadig måltid (som jag duktigt nog lagade själv, trots den sena träningstiden) och skönt trött i kroppen efter ett tufft träningspass. Det känns bra, båda delarna.

Jag tror jag har funnit en förklaring till mitt usla humör de senast två veckorna. Inte konstant uselt kankse, men väldigt svajigt och bergochdal-aktigt har det varit. en del av förklaringen är att jag har sovit väldigt dåligt under denna tid (dock har sömnen kommit ikapp nu, tror jag!), och dessutom legat av mig lite på träningsfronten. Varför? Vet ej; för man mår så sjukt bra efter träning! Alla tycker det är väldigt märkligt att jag tycker det är kul med spinning, men jag ska förklara mig (igen!). Dels get det en perfekt må-bra-efter(och-även-under)-träning-känsla, och dels är det kul om det är bra musik (musiken är viktig!). Sen gäller det att se till alternativen: att gå ut och springa i mörkret och kylan känns inte så lockande (även om det även sker då och då), och dels är det mkt mer motiverande att ha en ledare som peppar, än att springa själv då det är lättare att känna efter om man är trött. På spinningen är det bara att köra! Förklaring nog?
   Nog om detta sidospår. Och åter till varför mitt goda humör har funnit sin återvändo. Efter klimax-helgen för snart två veckor sedan, med både avskedsfest och återföreningsträff, så började folk försvinna. JosseVerro begav sig ut i världen, och i ungefär samma veva for AnnieJonas till London. Och inför helgen därefter åker hela Lantisgänget+Jonas som servitriser(/servitör) till Lund. Detta, med mig kvar i stan, gjorde att man inte hade så mkt att se fram emot inför dessa båda helger. Och, mycket riktigt, gick jag mest hemma och slog dank (och slösade värdefull ledig tid) två helger i rad. Och därmed blev jobbveckan mycket tyngre att orka sig igenom. Nu, däremot, har jag äntligen något att se fram emot inför helgen. Festa loss på fredag, och gå och (förhoppningsvis) insupa julkänsla på julskyltningssöndagen (den andra formen av insupning sker på fredagen! :P).

Så, nu var detta sagt. Inte för att det är någon som har märkt av mitt dåliga humör, eftersom jag knappt träffat någon, men för egen del känns det bra att med detta inlägg sätta punkt, och lämna denna dystra tid bakom mig. Och, jag lovar att det ska bli bättre/roligare/intressantare läsning här, inom kort! Nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite.

See ya!

Rock on!
Mrqs.

Morgon. Det regnar från de gråa molnen, dropparna sveps med av vinden och landar på fönsterrutorna, där de långsamt rinner nedåt, och bildar ett mönster av lodräta ränder på rutan. Genom ett mönster där man kan se en vädigt vanlig vinterdag. Två dagar från december. Lite tragiskt, men ändå ganska mysigt. Helt ensam i huset, och med tjugo minuter över innan det är dags att fara till jobbet, så känns det, på något sätt, ganska bra. Som gjort för att sätta sig i en skön fåtölj, sätta på Richie Sambora och bara titta ut över det skådespel även ett regn den 29 november kan vara.

There's a world in every drop of rain
Embracing oceans sweep us home again
Come along with me, come along with me
Seek the truth, you shall not find another lie

Det finns för människans existens ett par grundläggande förutsättningar - såsom mat och vatten. Dock vill jag lägga till ytterligare en - skratt! Jag tror inte jag, innan i eftermiddags/kväll, hade skrattat ordentligt på två veckor. Och då räknas inte något entaka skratt på jobbet eller vid något roligt program på tv. Att få skratta tillsammans med vänner, även om själva upphovet till skrattande kom från en del mycket märkliga situationer på Pro Evolution Soccer (som t.ex. när målvakten i Robins lag styr in Jonas inlägg i mål, men trots att bollen ligger i målet, så blir det inte mål förrän vår spelare springer genom nätet (!) och petar in bollen. Mkt märkligt), förlänger livet. Även om det bara är ett talesätt, så känns det onekligen väldigt sant.
   Det melankoliska i det hela, är att dessa ögonblick försvinner alldeles för fort framför ens blickfång. Istället för att stanna i de minuter då allt känns roligt igen, så har man en vardag som står gömd bakom hörnet och som man vet man måsta återvända till. Det är det värsta med att jobba. Inte själva jobbet i sig (vilket jag är glad att jag har) utan själva måstet - att man måste ta sig till jobbet. Att man inte har något val.
   På något sätt påminner denna helgen mig om Polenresorna med teatergänget. Jag har (förutom i lördags kväll och förfesten/umgänget hos Jim, och några timmar hos Jonas idag) mest gått hemma hela helgen. Igår var jag i stan en sväng med familjen, vilket var trevligt (för det är kul att kolla på kläder, om man är inspirerad och framför allt motiverad). Det var till en början strålande soligt väder, och äkta vinterkänsla. Sedan kom molnen. Och det är kusligt vilken inverkan vädret har på humöret. Att idag vakna upp till en blytung himmel, och spendera hela förmiddagen i något slags känslolöst, tomt tillstånd, är inte vad man vill göra med den dyrbara lediga tiden på helgen. Med den sinnesstämningen, ackompanjerad av de dystra molnen, känns inte livet så särskilt kul. Som väl är kan det svänga fort, bara man får träffa lite människor (och spela lite pes! :P). Det som påminner om Polen(/Rysslands-)resorna, är just kopplingen mellan energi och humör. Trots att vi på den senaste resan fick väldigt sparsamt med sömn (4+4+3 timmar) de första nätterna, så fullständigt svämmades man över av energi - för att man hela tiden omgavs av människor man trivs med och tycker om. Och trots att jag har sovit bra i alla fall de senaste tre-fyra nätterna, så har jag (då jag gått hemma) varit rent sjukligt trött i nu helgen. Därför ser jag fram extra mycket mot nästa helg, med underbar på fredagen och julskyltning på söndagen (för någon vill väl göra mig sällskap på stan då?). Men framför allt ser jag fram emot en helg fylld av umgänge, och inte, som nu, av ensamhet förgylld bara ett par timmar per dag. Jag börjar ladda redan nu! =)

Och jag laddar fortfarande inför nästa ordentliga inlägg (till motsats från de flummiga/dåliga inlägg som producerats på sistone). Jag har massor att skriva om. Så det gäller bara att ge sig själv tid att göra det (eller energi, snarare). Men, stay tuned!

Mrqs.
Som samlar de lyckliga ögonblicken i minnet, överlever jobbet med näring från dessa, och har siktet inställt på en ljusare framtid.

Håller på att samla inspiration, motivation och energi till ett nytt, bra, innehållsrikt inlägg. Jag har redan temat klart. Vad det blir, det får ni se inom kort.

Anledningen till att jag tittar inom nu, är att jag har läst klart Boken...! Och det måste ju meddelas! Eller hur? :P
   Jag tror att Den kan få en del av utrymmet i nästa inlägg.

Och den andra anledningen var för att säga att det inte är fullt så illa att jobba just nu som det kankse verkar på mig. Jobbet i sig är väl (efter vad man kan förvänta sig) helt okej, och arbetskamraterna trevliga. Det är bara det att jag inte är gjord för att åka runt på en truck hela dagarna, i princip isolerad från omvärlden,och sedan komma hem och vara minst lika isolerad här hemma. Det är väl helt enkelt min årliga november-depression som har slagit till lite; men denna gången ska jag inte låta den skölja över mig och stå där handfallen som jag gjort tidigare år, nej - denna gången ska jag jävlarmig motverka det hela!
   Och, även om det är tre och en halv månad kvar av jobbet, så kan jag ju inte annat än att drömma om dels hur snuskigt rik jag kommer vara när jag jobbat klart (då jag inte spenderar några pengar, eftersom jag jobbar 9-18 (förutom idag+imorrn och andra övertidsdagar) = öppettider i affärer/stan) och hur snuskigt kul jag kommer ha för pengarna sen. Snart tycker jag det är dagt att börja spåna lite på reseplaner till våren, för de som är intresserade! Jag skulle förslagsvis kunna tänka mig en vecka i Åre strax efter 10 mars - någon som vill hänka? Och sen vill jag både jobba i Skottland/Irland, och turista i Nya Zeeland och Azorerna; men jag kan nog inte göra riktigt allt, tho... :P
   Och en ev. Köpenhamn-tur måste planeras med det snaraste!

Om man vill bli på bra humör så är det bara att ta en joggingtur på galgberget. Där möterman mycket konsigt. Idag till exempel: först Halmstad Pensionärers Stavgångssällskap (troligtvis nåt sånt) och sedan ett par i kanks 60-årsåldern, där "mannen" var en tjock, halvskallig kines och "frun" såg ut som en häxa hämtad rakt ur någon barnasaga. Efter det var den dagen räddad. :P

Har varit uppe sedan 5 idag, och ska upp 5 imorrn igen. Men det är så man känner att man lever! =)
   Om någon råkar befinna sig i stan mellan 16.30 och 17.50 imorrn, så får denna någon gärna höra av sig, om den vill ha sällskap av mig. För det råkar vara så, att jag för första vardagen sedan jag började jobba, har en dryg timme över att spendera i stan! Rock n' roll!

Rock on!
Mrqs.

I'm gonna get me a motor car
Maybe a Jaguar
Maybe a plane, or a day of fame
I'm gonna be a millionaire, so can you take me there
Wanna be wild 'cos my life's so tame

Jag tror jag har insett hur en björn fungerar. En björn som går i ide varje vinter. Hur det känns att gå i ide. För, förutom ett par timmar varje helg, då man får umgås lite med sina vänner, känns det som det är vad jag har gjort nu - gått i ide. Dock vill jag vakna upp ur idet under julen. Och efter det, då är det inte så mycket kvar av varje-dag-den-andra-lik-livet. Jag ser framåt. Med optimism. För om sisådär fyra månader, då är min vintervila över. Och det som håller mig vid liv under dessa gråa, trtögflytande dagar är (förutom mina vänner) just tankarna på allt som jag kommer att ha möjlighet att göra till våren. Och fördelen med mitt ide, är ju att jag tjänar pengar, vilka kan användas till extraordinära upplevelser, den dag när slutet på detta gråa töcken är kommen. Och jävlar då, vad det ska levas livet! För jag har en del att ta igen... =)

Det var nog en del annat jag hade tänkt skriva, men det får bli en annan gång. Inspirationen tryter. =)

Rock on!
Mrqs.

Senare:
Jag har ett litet dilemma - jag vet inte hur mycket/snabbt jag ska läsa Boken! Med bara 100 sidor kvar, vill man självfallet få reda på hur det slutar, men samtidigt dra ut på det så länge som möjligt. En söndag som denna, då man inte gör så mkt annat vettigt, så satsar jag på taktiken att läsa ett kapitel åt gången, med ett par timmars mellanrum mellan varje. Det senaste kapitlet ("The Battle of Hogwards") avslutades precis, så nu i pausen så tänkte jag gå ut och springa. Även om solen återigen fått ge vika för grå-molnen. Men det hindrar inte mig! Det gör det bara lite tråkigare. :P

Ännu lite senare:
Jag vill inte säga att det har varit en dålig dag idag. Dock  - att gå hemma en hel dag med enbart, förvisso mycket bra, musik och, förvisso mycket bra, Bok, så blir det lätt att tankar fastnar i huvudet, snurrar runt, och inte går att tvätta bort. Tillvaron blir ett fängelse och tankarna vrålar: TA MIG UT HÄRIFRÅN! De två tidigare nämnda, mycket bra, attributen i vardagen (och helgen, som idag), är, hur mycket man än kan önska motsatsen ibland, inget annat än just materiella, döda attribut. 
   Men även då man, med halvslutna ögonlock, omges av ett vid en första anblick ogenomträngligt mörker, så finns det någonting annat, någonting ljusare, djupt inne. One Light Burning. Någonting som ligger och väntar på att få explodera, någonting som bidar sin tid i väntan på bättre dagar. Somewhere in my life, there's One Light Burning.
Tack, Richie! 

Sist:
Usch vilken negativ känsla detta (i sig ganska meningslösa) inlägg fick. Det säger väl en del om mina humörsvängningar nu för tiden, som inte varierar från vecka till vecka eller ens dag till dag, utan snarare flera gånger varje dag. Men, som väl är, så är lägstanivån betydligt mycket högre nu än förr. Och det är åtminstone något!
Natti natti!

Just nu upplever jag de troligen längsta timmarna i mitt liv hittills. Fotbollsmatchen mellan Spanien och Sverige börjar kl 22. Jag hade tänkt mig att i all afall några av mina vänner skulle dyka upp lite tidigare än till matchstart, så man skulle hinna umgås lite dessförinnan. Men icke! Istället har jag gått hemma, hel ensam i huset, och rastlöst väntat på att det ska ringa på dörrklockan. NU ringde det! Tjo

De moderna påhitten har både bra, och ofta mindre nödvändiga, sidor. Ett av de bästa påhitten är dock ostkakans dag! Gott!

Annars mår jag bra. Jag satt och tittade lite på korten (+filmerna) från förra årets nyårsfirande. Jag insåg att jag faktiskt har förändrats en hel del sedan dess. Även om det kanske inte märkt utanpå, så känner jag det inuti. Jag trivs mycket bättre inuti den människa jag är idag.

För övrigt så känns det lite grann som att jag lever i ett fängelse för närvarande. Varje dag är densamma lik. Som när David Bryan (keyboardist i Bon jovi) förklarar hur det är att vara på turné: vakna->work-out->konsert->"go to the bar"->sova. Förutom att jag inte spelar några konserter, ser mitt liv ungefär likadant ut: vakna->åka tilljobbet->träna->sova. JAg vet att detta bara är en övergående, mycket kort del av mitt liv, men...I wanna do something fuckin' special and extraordinary!

När det gäller det sociala livet nu för tiden, så är det endast under den halvtimme vi har lunchrast som man på jobbet har möjlighet att prata med andra människor. Och utanför jobbet är det sociala livet inskränkt till helgerna. För att, även om det fungerar för att dämpa abstinensen av social tillvaro, tillbringa kvällar mestadels med att läsa och lyssna på musik är inget som går att mäta sig mot att träffa sina vänner. Det känns som att musik och litteratur (bland anant) finns för att i vissa fall ersätta, och i andra fall förstärka känslor. En deppig låt kan vara till tröst när man känner sig nere, en rockig dänga gör en på ännu bättre humör än vad man var på sedan tidigare (och Richie Sambora passar alltid!). Att träffa vänner i en bok, eller lyssna på en låt som man identifierar som en vän, kan i vissa fall fungera som alldeles utmärkt ersättning för de känslor man får då man umgås med sina levande vänner, medan de i andra fall bara förstärker känslan av ensamhet.

Snart, snart, snart (eftersom tiden skenar på som ett lokomotiv drivet av fission) är det jul. Med tanke på förra vinterns avsaknad av julstämning, hoppas jag på dubbelt utav denna välsignelse i år.

If patience is a virtue,
then let us humbly begin
We'll be here waiting
'til our ship comes sailing in.

Rock on!
Mrqs.

ps. med "litteratur" medas fantasy (el. liknande), och inte någon verklighetstrogen deckar-skräphistoria som man får nog av bara av att läsa text-tv.

Jag kan inte mer än att hålla med Carro. Kvalitén här har sänkts avsevärt. Troligtvis i brist på engagemang från min sida. Och för att livet byter skepnad så snabbt att man inte hinner stanna upp och tänka efter, innan nästa vändning sker. Men idag ska jag göra ett undantag, och försöka skriva ett lite mer ambitiöst (därmed inte sagt att det behöver bli intressant för er del att läsa det). Mest på grund av att jag har gott om tid ikväll, då jag (för en gångs skull!) skipper övertiden imorrn. 
 
Det som i första hand triggade min vilja att blogga idag (onsdag), var för att skryta lite om hur nöjd jag är med mig själv. För, efter nio timmars jobb, tog jag direkt bilen till galgberget idag. Väl där genomfördes den troligen mest underbara joggingrunda på länge, i det småkyliga, men färgsprakande, höstvädret. Och på smått fantastiska 52 minuter sprang jag inte bara milen (2 gånger femkilometersslingan), utan dubblade varje backe på vägen. Alltså, eftersom det på 5 kilmoeter finns fem (ordentliga) backar, så kutade jag alltså upp för sammanlagt 20 backar!
   Kanske inte att skryta med. Men för min del var det både imoponerande snabbt, oslagbart skönt och samtidigt väldigt meditativt. Man får ta vara på att känna sig stolt över det lilla man har att tillgå.

I trean på da Vinci skrev vi under rubriken "Att väcka ett minne" (i alla fall jag) en uppsats/berättelse i svenskan. Det handlade om hur någonting, kanske en smak, lukt, ljud eller annat, får ett djupt begravet minne att väckas till liv inom sig. JAg minns att jag skrev om en GES-låt, som påminde mig om äckligt godis, från när jag var ungefär fem år. Nästa stycke kommer handla om hur jag de senaste dagarna inte bara fått ett minne uppväckt, utan blivit formligen överöst av gamla händelser förknippade till någonting i nuet.Och med dessa föjlde en liten klump i magen, en känsla av saknad, och en svag ångest över alla de gånger man har gjort felval eller snedsteg under min förhållandevis korta existens på denna planet. Det allra största snedsteget, som jag än idag lider av, på olika vis, kommer jag inte behandla nu; för dels har jag för närvarande inte den mentala styrkan att göra detta, och dels är det ingen vidare intressant läsning. Det jag däremot kommer att bjuda på, är skildringar av små, korta stunder i mitt förflutna, som har en särskild betydelse för mig, och som återvänt nu i samband med att de blivit uppväckta av följande saker:

Det finns få saker som berör en så starkt som musik, natur och litteratur. Vem får inte speciella känslor av den där alldeles extra bra låten; den stjärnklara, gnistrande decemberkvällen med adventsljustakar i fönstren som enda ljuskälla i vintemörkret, eller dn där alldeles ovanligt heta, stekande sommardagen, eller den där friska dagen i april, då trädens konppar ännu inte hunnit bli till fulländade löv; vem känner inte igen sig i att läsa en bra bok, och önska så starkt att bokens värld var den runt omkring en, och inte tvärt om. 
  
Det första minnet, eller snarare känslan, väcktes till liv i söndags förmiddag. vädret var småmulet, med tunna vita moln, men ändå tjocka nog för att dölja solen. En koltrasthona pickar efter mask i marken, medan den friska, kyliga hösten är allerstädes närvarande, i sina praktfulla färger i rött och guld. Ståendes på min balkong, inser jag att världen är densamma. Densamma, oavsett vad som sker i en enskils människas liv. Densamma nu, som för fem år sedan, då denna människa fortfarande gick på högstadiet på Gullbrandstorpsskolan. Densamma. Det känns så ofattbart och ändå så nära att man nästan kan ta på det, att man får en liten klump, någonstans mellan halsen och magen, ungefär vid hjärtat.  Det är samma väder nu, som när man gick till slöjdsalen för att ha syslöjd med Karin "Psyk-Karin" eller träslöjd med Sven. Samma värld som när jag och Mattias pallade äpplen i Någon-polis-snubbes trädgård (var det inte Cyndys morbror, eller liknande?). Samma luft som när man spelade fotboll på rasten, och försökte övertala sjuorna att spela "åttorna mot sjuorna". Niorna var nog för coola för att spela fotboll då. Samma århundrade som när jag nyss hade fått min moped, och vi en isande kall februaridag körde långsamt fram, nerför vägen mot Konsum. Jag minns att de närvarande, Mattias och Tesse, och jag själv såklart, tyckte dels att det var väldigt häftigt med moped, och ännu häftigare att jag kunde köra lagligt på vägarna.

Life changes like the weather.

Nästa minne väcktes till liv när jag i tisdags eftermiddag körde hem från jobbet. I den glänsande höstsolen kryllade det av studenter runt högskolan när jag passerade i min lilla Clio. Det fick min lägtan att få börja plugga igen att göra sig påmind, starkare än kanske någonsin förut. Samtidigt fick det mig att tänka tillbaka på gymnasietiden. Det känns som igår man läste i tidningen om da Vinci, hur annorlunda de skulle arbeta, och ifall man själv skulle bli en av de som skulle få ta del av detta nya experiment/projekt. Det känns som igår vi gick vår första dag, och man försökte få ett första intryck av alla i den nya klassen. Gymnasietiden utveckade sig sedan, från toppenbra via ett helvete till den lyckligaste och bästa tiden i mitt liv hittills. Dock känns det som det där lyckliga och bra tog slut innan det ens hann börja. Det känns som de där dagarna när man satt och pluggade fysik eller matte bredvid nissan eller på biblioteket i lagom stora grupper - de där gångerna då det inte var det mista jobbigt att plugga, eftersom man var tillsammans med sina vänner -  tog slut innan man hann inse att det var någonting åt det hållet som ett perfekt liv bör se ut.

Nästföljande minne att väckas till liv är svårt att riktigt "ta på". Det finns liksom där, men lite i periferin. Eftersom jag sent omsider har, inte bara gått med på att läsa, utan verkligen fastnat för Ni-vet.vilka böcker, så kan jag inte förknippa boken med någon tidigare känsla. Dock har de senaste kapitlen väckt tankar som hållt mig vaken länge, flera nätter i rad nu. Det är konstigt, att så fort man släckt sänglampan och ska sova, så dyker just precis de där tankarna som hindrar en från att somna upp. När man sedan vaknar nästa morgon tänker man "usch vad löjligt att det där kunde ålla mig vaken". För att sedan finna sig själv med tankarna tillbaka i huvudet redan nästföljande kväll. Vad tankarna rör sig om, det skriver jag inte här. Om någon skulle vara intresserad, så får ni gärna fråga mig nästa gång ni ses. För jag känner att jag behöver prata. Umgås. Bara ta en fika eller en promenad, med någon som är villig att agera avfallshög för mina känslor/funderingar.  Det är dock mindre enkelt nu, med alla dessa övertidstimmar. Men om någon har en kväll till övers, eller möjligtvis en eftermiddag (om jag får börja tidigt, vilket såklart bara sker då det är övertid), så hör gärna av er! För jag vet inte själv riktigt varthän jag ska vända mig.

Den senaste minnet kom till liv inom mig så sent som i eftermiddags (torsdag). Efter jobbet var jag tvungen att gå ner till biblan, för att låna om Ni-vet-vilken bok. Det regnade, blåste och till råga på allt var mitt paraply inte stadigt nog att hålla sig uppe under längre perioder än de korta intervall mellan stormbyarna. Vädret i sig fick mig att tänka tillbaka på tiden som reklamutdelare i Försakull. Ett sjukt underbetalt arbete, som dessutom ofta fick utföras i ovan nämna väderlek. För sex år sedan från nu. Det som dock verkligen väckte ett minne, var musiken i mina lurar. Det är tillåttet att tycka att jag är långrandig med mitt Bon Jovi-tjatande, men det är ett faktum att inget annat är förknippat med så starka känslor inom mig som just Bon Jovis (äldre) musik. För första gången på jag-vet-inte-hur-länge, så lyssnade jag på den av mig i vissa fall hårt sågade skivan Bounce (jag får nog revidera mina uttalanden lite). Skivan i stort håller ingen högre klass, men ett par av spåren (The Distance, Right Side of Wrong) är riktigt bra, och några andra är absolut helt lyssningsbara. Men det är egentligen inte det väsentliga. För det är så, att när denna skiva släpptes, 2002, tyckte jag den var i alla fall värd att lyssna på, vilket jag inte tyckt sen dess, vilket i sin tur har lett till att musiken förknippas starkt med vad jag gjorde under 2002 i allmänhet, och konfirmationen i synnerhet. När jag idag ser tillbaka på den tiden, ser jag en tillvaro utan funderingar på jobb, studier eller framtiden. Jag ser en tillvaro utan löjliga krav ställda på mig själv från mig själv, och en tillvaro då jag inte föreställer mig att jag är "mindre häftig" eller "mindre värd" (för att sätta ord på det) än andra.
   Just musiken, och framför allt låten Right Side of Wrong, för mig extra starkt att minnas de två lägren vi hade på Gullbrannagården. Det första var det oslagbart bästa. Det var mycket kutande in och ut ur olika rum (och ut genom fönstren), och massor av nya människor att lära känna. Vi satt halva natten (andra halvan var vi ute och sprang på gården) i några Haverdaltjejers rum (däribland en viss Helena, och hennes syssling). Jag minns hur över en kväll både jag och Mattias blev kära, i vår dåvarande värld, i denna syssling. Det ledde till några ganska komiska situationer framöver. Bland annat då jag var hemma hos Mattias, han ringde (eller blev uppringd av) denna person, pratade ett tag med henne, och blev sedan chockad då hon på frågan om hon "ville prata med Markus?" svarade "ja, gärna!". Jag frågade ungefär vad hon hade gjort på dagen, fick svaret "handlat mössa och vantar", och räckte sedan förskräckt över luren till Mattias efter att ha svarat "åh...vad bra!". Samma kväll sms:ade Mattias till Helena-sysslingen och frågade om de kunde ses ensamma. I svar fick han att hon kunde gå med på det om jag var med. Känns som jag hade ett litet övertag, trots allt. ;)
   Dock var jag inte särskilt framåt, då som nu, och det slutade med att det hela rann ut i sanden, efter (som jag uppfattade det) visat intresse från båda parter, ett tag.

Ibland är det viktigt att tillåta sig tänka tillbaka. Och i de fall man känner en viss bitterhet, är det bara att försöka sopa över denna med optimism imför framtiden istället. Det gör ibland ont, att sakna svunna tider, men det är tider som aldrig kommer att återupprepas, hur mycket man än hade önskat det, och då är det bättre att bevara dessa minnen - i form av en speciell låt eller en typisk väderlek - med glädje över det man fått vara med om. Och så länge låten finns bevarad och varje årstid bjuder på åtminstone en dag färgad av sin alldeles egna charm, kommer dessa minnen att bestå.

I got a half tank of gas
and if we run all the lights,
we'll slip across the border
on the Wrong side of Right.
And just like Butch and Sundance, we'll ride until the dawn;
sippin' whiskey, singin' cowboy songs,
on the Right side of Wrong

BLUR!!!

Så-Jävla-Bra!

För alla intresserade kan jag även meddela att det inte bara gick väldigt bra att springa idag efter jobbet, det var dessutom väldigt skööönt och vackert denna soliga höstdag (eller snarare sensommar, om man sätter det i förhållande till årets sommar)!

Det var ungefär allt jag hade på hjärtat.

Ha det fint alla mina pluttesnutt gosegoa gullegull-vänner!

Hmm...eller snarare: eeeeeh.... :P

Rock on!
Mrqs.