mrqs

I can't tell you the way I feel, 'cos the way I feel is so, so new to me (Citat: Oasis - Columbia).

I dagens underbara väder, har jag förutom plugget, räfsat gräsmattan. Dagen slutsats är: Om man vill ha en nysattack, så ska man 1. vara pollenallergiker och 2. ha en gräsmatta som behöver räfsas på gräs, och göra detta minst en halvtimme. Efter att tappert kämpat med detta projekt, gick jag in (hmm, "in", i och med att jag satt på altanen och drack kaffet och fikade; men å andra sidan så var jag tvungen att gå in för att kunna fixa kaffet, så det är nog okej att skriva "in") och drack kaffe. :D

Dessutom övergav jag mina planer på att gå ut och springa, utan valde istället en lång, skön promenad. Vilket gav mig tid att fundera lite (The times when you're all alone, all you do is think. Citat: Bon Jovi - Wanted Dead Or Alive). Under promenadens gång smög sig en väldigt konstig känsla sig in i mitt medvetande, eller näst in till i mitt undermedvetna. Det var en av alla de känslor, ni vet, som man inte riktigt kan ta på, som inte går att rakt ut säga om det är en bra eller dålig känsla. Det var en sådan känsla, som dyker upp och inte är relaterad direkt till något man tänker på just i samma stund. Lite som "gubben i lådan" dyker dessa känslor upp, då och då, och när man minst av allt väntar sig att träffa på dem. För en stund kändes det som att jag inte var mig själv längre, utan som en utomstående själ som betraktade och begrundade en människas innersta. Visst blev det här flummigt? Men ärligt talat så kändes det väldigt märkligt; vad som än hände.
   I solskenet och all grönska funderade jag en del på framtiden. För bara ett par minuter sedan skrev jag de sista orden i vår allra sista inlämningsuppgift i Biologi B, samt gjorde den sista finjusteringen av PAA-rapporten. Visst borde det kännas bra, men en svagt melankolisk känsla smyger sig också in i sammanhanget. Som ett bevis på att tiden alltid går. Som en svag rädsla inför framtiden. Hur ser mitt liv ut om ett år? Eller om ett halvår? Vad händer när "tryggheten" (om man får uttrycka sig så) inte längre finns, som ett invant mönster i vardagen? Vad ska det bli av mig? Vad ska det bli av alla andra, mina vänner?

Dock har jag lärt mig att se positivt på framtiden. Och så gör jag även i detta fall. Jag ser tiden efter gymnasiet som en tid av möjligheter och utmaningar. Och jag ska ge mig fasiken på att inte sitta still på röven och se världen passera mig förbi. Jag ska se till att halka på bananskal (i go UF-anda) och inte vara rädd för att förlora (You can't win, until you're not afraid to lose. Citat: Bon Jovi - Just Older). 

Rock on!
Mrqs

Kallt? Ja! Men ändå - varmare än förväntat! Så kan årets premiär-dopp beskrivas bäst. Dessutom tycker jag att Jonas stod och tvekade längre än vad jag gjorde, innan det var dags att ta mod till sig och dyka i... =)

Kändes som sommar. Att först bada och sedan käka glass i solskenet. Härligt!

Rock on!
Mrqs

Inte för att jag har tid till det, men ett par rader måste jag kasta fram. För det senaste dygnet har varit det klart bästa på länge. Det började igår eftermiddag. Utsökt gott kaffe (det godaste jag lyckats med på länge!) och sedan bar det av till Örjans Vall. Seger, i en inte allt för underhållande match, smakade mumma! Korven i paus var även den god (säger jag, som den icke-korvätare jag är i normala fall), bättre än den slabbiga ölen som vi drack upptill. Men dock, hur coolt är det inte att käka bratwurst och dricka öl i pausen på en fotbollsmatch? Förfest hos Jonas i kortvariant, men cäldigt trevligt. Det enda att anmärka på, var att det bara fanns en (en!!) CCR-låt i Jonas musikarkiv! Va?! Creedence, har jag kommit på, är sjukligt bra! 
   Till Kåren kom vi, glada och fulla (i alla fall en del av oss - bland annat den person som åkte på min pakethållare; som väl var så var jag nykter nog att klara skjutsen dit galant). Festen var, åtminstone snudd på den bästa, och om än inte riktigt, så i alla fall topp två! På cykeln hem fick jag återigen lite emballage på pakethållaren, men det gjorde inte så mycket. Inget alls faktiskt! :) Somnade efter lite Bon Jovi i lurarna, efter en väldigt lyckad kväll!

Idag var jag oväntat pigg. Tröttheten kom över mig först efter lunch. Då var det obeskrivligt skönt att, efter att i motvind (motSTORM) cyklat hem, sova en dryg timme föjlt av en halvtimmes skönt degande till lia skön musik i stereon ("Bon Jovi - One Wild Night, live 85-00" om någon undrar). Kvällens ativitet var dömning av DM-match på Alevallens A-plan mellan Alet och Böljan. Böljan vann, rättvist, med 2-1. Fast den stora vinnaren var jag, som (nästan som vanligt numera) blev överöst av beröm från båda lagens ledarstabar. Då blir man glad! :P

Nu ska jag göra något nyttigt. Tror jag. Eller läsa LotR, eller lyssna på CCR. Men det gör jag redan (Proud Mary!!).

Jag är sanslöst glad över alla underbara människor som vill vara vänner med mig. Det är ni som gör att mina (numera sällsynta) humörsvackor aldrig varar länge!I get high with a little help from my friends!

Hey man! Life ain't that bad!
Rock on!
Mrqs

I was walking around, just a face in the crowd
Trying to keep myself out of the rain
Saw a vagabond king wear a styrofoam crown
Wondered if I might end up the same
There's a man out on the corner, singing old songs about change
Everybody got their cross to bare, these days

She came looking for some shelter with a suitcase full of dreams
To a motel room on the boulevard
I guess she's trying to be James Dean
She's seen all the disciples and all the wanna be's
No one wants to be themselves these days
Still there's nothing to hold on to but these days

These days - the stars seem out of reach
These days - there ain't a ladder on these streets
These days - are fast, love don't last in this graceless age
There ain't anybody left but  us these days

Jag vet inte om det bara handlar om mig, eller om det är världen det är fel på. Men just i detta nu, så känner jag mig mer ensam än jag någonsin har gjort tidigare. Alla är nöjda med sitt, och jag är fast i mitten av en virvelvind. I stormens öga, där man kan betrakta stormen, men ändå inte är en del av den. Och det känns så jävla fel. Jag vill så gärna ta mig in i stormen igen, men även om benen vill röra sig dit, så är det något som håller mig kvar, i den ödsliga tillvaro, mitt i stormen. Det känns som när en magnets nordända möter en annan magnets nodrända. Viljan att ta sig framåt finns där, men vad gör man när möjligheterna saknas. Eller så är det bara jag som är blind. Kanske ska jag förändra mig själv? No one wants to be themselves these days. Still there's nothing to hold on to but these days.

Life is feeling kind of strange, strange enough these days

Jag vet att jag måste hitta tillbaka in i stormen. Jag vet att denna känsla bara är tillfällig. Imorrn är den säkert helt borta. Men vad hjälper det mig nu? Jag misströstar inte, och jag tappar inte hoppet, och jag är inte deprimerad. Jag är bara depriverad. För tillfället.
   Jag har de senaste månaderna lärt känna mig själv som en social människa igen. Det har sina nackdelar, vilket jag märker i detta nu. Hade det varit bättre, om det varit som för ett par år sedan, då jag skydde allt vad umgänge heter som ett bränt barn skyr elden? Jag tror inte det. Jag tror på att man kan hitta något positivt i alla negativa känslor. Ge mig bara lite "These Days" och lite tid att fundera på min tillvaro ikväll; så kommer allt säkert visa sig vara som en dunkel dröm i morgon.
   Som en viss Verro tog upp på sin blogg härom dagen; frågan om man kan drömma sanndrömar. Måmga gånger har jag drömt saker som jag önskat vara sanna. Och hoppet att en dag någon av alla mina drömmar (såväl nattliga som dagliga) kommer slå in, är tillräckligt starkt för att jag ska fortsätta att drömma.

Keep on rockin'!
Mrqs.

Do you need anybody
I just need someone to love
Could it be anybody?
I want somebody to love

Oh, I get by with a little help from my friends
Mm, gonna try with a little help from my friends
Mm, I get high with a little help from my friends
Yes I get by with a little help from my friends
With a little help from my friends

En bra helg, trots all frustration, med teaterprojektet. Oorganisationen ledde till ett halvt misslyckat genrep på skolan i måndags, inför en tapper publik på omkring nio personer. På kvällen, Furulundsskolan, blev det total katastrof, och inget fungerade (inte ens musiken, som var jättefel!). Vi skyller på ryssarna, som tog upp scenen i 45 (!) minuter, vilket gav oss noll tid till ett tekniskt rep, påspätt av av polackernas oförmåga att organisera en repetition av flaggviftning. Tisdagen blev bättre, då åtminstone vi svenskar levererade ett hyggligt framträdande inför en lite större (men krympande...) publik på skolan. Vi fick dock till en fullständigt klockren träff, när vi på kvällen samma dag för andra gången spelade på Furulundsskolan. Och när även ryssar och polacker spikar sina framträdande, så blev slutsumman vår i särklass bärsta föreställning! synd bara att inte fler fick chansen att se det, på grund av, från ledarhåll, inkompetent spridande av information...
   Tiden med polacker och ryssar avslutades, för den här gången, perfekt, med grillning på Östra Strandens stugby. Även om grillen inte tändes förrän framåt halv elva, så var det en av de trevligare kvällar jag upplevt på väldigt länge! Teatergänget - NI ROCKAR!!

Spinning idag. Härligt! Känns som jag har massor av uppdämd energi inom mig, som jag vill få fram, men inte vet riktigt hur. Idag gick det bra, genom spinning. Jag har mycket att lära. Men jag är på väg dit.

We got department stores
and toilet paper
Got styrofoam boxes
for the ozone layer
Got a man of the people
says keep hope alive
Got fuel to burn,
got roads to drive.

Keep on rockin' in the free world
Keep on rockin' in the free world!