This is confusion.
I dagens underbara väder, har jag förutom plugget, räfsat gräsmattan. Dagen slutsats är: Om man vill ha en nysattack, så ska man 1. vara pollenallergiker och 2. ha en gräsmatta som behöver räfsas på gräs, och göra detta minst en halvtimme. Efter att tappert kämpat med detta projekt, gick jag in (hmm, "in", i och med att jag satt på altanen och drack kaffet och fikade; men å andra sidan så var jag tvungen att gå in för att kunna fixa kaffet, så det är nog okej att skriva "in") och drack kaffe. :D
Dessutom övergav jag mina planer på att gå ut och springa, utan valde istället en lång, skön promenad. Vilket gav mig tid att fundera lite (The times when you're all alone, all you do is think. Citat: Bon Jovi - Wanted Dead Or Alive). Under promenadens gång smög sig en väldigt konstig känsla sig in i mitt medvetande, eller näst in till i mitt undermedvetna. Det var en av alla de känslor, ni vet, som man inte riktigt kan ta på, som inte går att rakt ut säga om det är en bra eller dålig känsla. Det var en sådan känsla, som dyker upp och inte är relaterad direkt till något man tänker på just i samma stund. Lite som "gubben i lådan" dyker dessa känslor upp, då och då, och när man minst av allt väntar sig att träffa på dem. För en stund kändes det som att jag inte var mig själv längre, utan som en utomstående själ som betraktade och begrundade en människas innersta.
I solskenet och all grönska funderade jag en del på framtiden. För bara ett par minuter sedan skrev jag de sista orden i vår allra sista inlämningsuppgift i Biologi B, samt gjorde den sista finjusteringen av PAA-rapporten. Visst borde det kännas bra, men en svagt melankolisk känsla smyger sig också in i sammanhanget. Som ett bevis på att tiden alltid går. Som en svag rädsla inför framtiden. Hur ser mitt liv ut om ett år? Eller om ett halvår? Vad händer när "tryggheten" (om man får uttrycka sig så) inte längre finns, som ett invant mönster i vardagen? Vad ska det bli av mig? Vad ska det bli av alla andra, mina vänner?
Dock har jag lärt mig att se positivt på framtiden. Och så gör jag även i detta fall. Jag ser tiden efter gymnasiet som en tid av möjligheter och utmaningar. Och jag ska ge mig fasiken på att inte sitta still på röven och se världen passera mig förbi. Jag ska se till att halka på bananskal (i go UF-anda) och inte vara rädd för att förlora (You can't win, until you're not afraid to lose. Citat: Bon Jovi - Just Older).
Rock on!
Mrqs
Känslan av att tryggheten finns nog hos de flesta. Förutom den typ hälft av klassen som ska till Danmark och försöka bli läkare mha danska föreläsare... :)
Att framtiden är oviss är vi nog alla överens om, egentligen spelar det ingen roll hur mycket man än funderar och trixar- den blir som den blir. Rätt vad det är så kommer framtiden klarna och man förstår vad som är menat för en. Det gäller att leva i nuet och ta vara på alla underbara stunder med familj och vänner. Nu har vi en sommar att se fram emot, en sommar som inte kommer bli som all anadra...=)
Jadu, så har jag också kännt ibland... men just nu har ajg fortfarande alldeles för mkt att tänka på när det gäller "tryggheten":P men ajg är säker på att på torsdag (när allt jobbigt är inlämnat och klart) så kommer jag känna exakt likadant.. just nu känns allt bara jobbigt.. nedrans skola.. vi ses, kraaaam
Att flanera runt planlöst, eller inte planlöst är alltid lika trevligt =) Jag var också ute och gick i söndags. Solen sken och vågorna kluckade mot klipporna - eller jag antar det i alla fall eftersom jag lyssnade på musik =P
Var positiv!