mrqs

Jag kan inte mer än att hålla med Carro. Kvalitén här har sänkts avsevärt. Troligtvis i brist på engagemang från min sida. Och för att livet byter skepnad så snabbt att man inte hinner stanna upp och tänka efter, innan nästa vändning sker. Men idag ska jag göra ett undantag, och försöka skriva ett lite mer ambitiöst (därmed inte sagt att det behöver bli intressant för er del att läsa det). Mest på grund av att jag har gott om tid ikväll, då jag (för en gångs skull!) skipper övertiden imorrn. 
 
Det som i första hand triggade min vilja att blogga idag (onsdag), var för att skryta lite om hur nöjd jag är med mig själv. För, efter nio timmars jobb, tog jag direkt bilen till galgberget idag. Väl där genomfördes den troligen mest underbara joggingrunda på länge, i det småkyliga, men färgsprakande, höstvädret. Och på smått fantastiska 52 minuter sprang jag inte bara milen (2 gånger femkilometersslingan), utan dubblade varje backe på vägen. Alltså, eftersom det på 5 kilmoeter finns fem (ordentliga) backar, så kutade jag alltså upp för sammanlagt 20 backar!
   Kanske inte att skryta med. Men för min del var det både imoponerande snabbt, oslagbart skönt och samtidigt väldigt meditativt. Man får ta vara på att känna sig stolt över det lilla man har att tillgå.

I trean på da Vinci skrev vi under rubriken "Att väcka ett minne" (i alla fall jag) en uppsats/berättelse i svenskan. Det handlade om hur någonting, kanske en smak, lukt, ljud eller annat, får ett djupt begravet minne att väckas till liv inom sig. JAg minns att jag skrev om en GES-låt, som påminde mig om äckligt godis, från när jag var ungefär fem år. Nästa stycke kommer handla om hur jag de senaste dagarna inte bara fått ett minne uppväckt, utan blivit formligen överöst av gamla händelser förknippade till någonting i nuet.Och med dessa föjlde en liten klump i magen, en känsla av saknad, och en svag ångest över alla de gånger man har gjort felval eller snedsteg under min förhållandevis korta existens på denna planet. Det allra största snedsteget, som jag än idag lider av, på olika vis, kommer jag inte behandla nu; för dels har jag för närvarande inte den mentala styrkan att göra detta, och dels är det ingen vidare intressant läsning. Det jag däremot kommer att bjuda på, är skildringar av små, korta stunder i mitt förflutna, som har en särskild betydelse för mig, och som återvänt nu i samband med att de blivit uppväckta av följande saker:

Det finns få saker som berör en så starkt som musik, natur och litteratur. Vem får inte speciella känslor av den där alldeles extra bra låten; den stjärnklara, gnistrande decemberkvällen med adventsljustakar i fönstren som enda ljuskälla i vintemörkret, eller dn där alldeles ovanligt heta, stekande sommardagen, eller den där friska dagen i april, då trädens konppar ännu inte hunnit bli till fulländade löv; vem känner inte igen sig i att läsa en bra bok, och önska så starkt att bokens värld var den runt omkring en, och inte tvärt om. 
  
Det första minnet, eller snarare känslan, väcktes till liv i söndags förmiddag. vädret var småmulet, med tunna vita moln, men ändå tjocka nog för att dölja solen. En koltrasthona pickar efter mask i marken, medan den friska, kyliga hösten är allerstädes närvarande, i sina praktfulla färger i rött och guld. Ståendes på min balkong, inser jag att världen är densamma. Densamma, oavsett vad som sker i en enskils människas liv. Densamma nu, som för fem år sedan, då denna människa fortfarande gick på högstadiet på Gullbrandstorpsskolan. Densamma. Det känns så ofattbart och ändå så nära att man nästan kan ta på det, att man får en liten klump, någonstans mellan halsen och magen, ungefär vid hjärtat.  Det är samma väder nu, som när man gick till slöjdsalen för att ha syslöjd med Karin "Psyk-Karin" eller träslöjd med Sven. Samma värld som när jag och Mattias pallade äpplen i Någon-polis-snubbes trädgård (var det inte Cyndys morbror, eller liknande?). Samma luft som när man spelade fotboll på rasten, och försökte övertala sjuorna att spela "åttorna mot sjuorna". Niorna var nog för coola för att spela fotboll då. Samma århundrade som när jag nyss hade fått min moped, och vi en isande kall februaridag körde långsamt fram, nerför vägen mot Konsum. Jag minns att de närvarande, Mattias och Tesse, och jag själv såklart, tyckte dels att det var väldigt häftigt med moped, och ännu häftigare att jag kunde köra lagligt på vägarna.

Life changes like the weather.

Nästa minne väcktes till liv när jag i tisdags eftermiddag körde hem från jobbet. I den glänsande höstsolen kryllade det av studenter runt högskolan när jag passerade i min lilla Clio. Det fick min lägtan att få börja plugga igen att göra sig påmind, starkare än kanske någonsin förut. Samtidigt fick det mig att tänka tillbaka på gymnasietiden. Det känns som igår man läste i tidningen om da Vinci, hur annorlunda de skulle arbeta, och ifall man själv skulle bli en av de som skulle få ta del av detta nya experiment/projekt. Det känns som igår vi gick vår första dag, och man försökte få ett första intryck av alla i den nya klassen. Gymnasietiden utveckade sig sedan, från toppenbra via ett helvete till den lyckligaste och bästa tiden i mitt liv hittills. Dock känns det som det där lyckliga och bra tog slut innan det ens hann börja. Det känns som de där dagarna när man satt och pluggade fysik eller matte bredvid nissan eller på biblioteket i lagom stora grupper - de där gångerna då det inte var det mista jobbigt att plugga, eftersom man var tillsammans med sina vänner -  tog slut innan man hann inse att det var någonting åt det hållet som ett perfekt liv bör se ut.

Nästföljande minne att väckas till liv är svårt att riktigt "ta på". Det finns liksom där, men lite i periferin. Eftersom jag sent omsider har, inte bara gått med på att läsa, utan verkligen fastnat för Ni-vet.vilka böcker, så kan jag inte förknippa boken med någon tidigare känsla. Dock har de senaste kapitlen väckt tankar som hållt mig vaken länge, flera nätter i rad nu. Det är konstigt, att så fort man släckt sänglampan och ska sova, så dyker just precis de där tankarna som hindrar en från att somna upp. När man sedan vaknar nästa morgon tänker man "usch vad löjligt att det där kunde ålla mig vaken". För att sedan finna sig själv med tankarna tillbaka i huvudet redan nästföljande kväll. Vad tankarna rör sig om, det skriver jag inte här. Om någon skulle vara intresserad, så får ni gärna fråga mig nästa gång ni ses. För jag känner att jag behöver prata. Umgås. Bara ta en fika eller en promenad, med någon som är villig att agera avfallshög för mina känslor/funderingar.  Det är dock mindre enkelt nu, med alla dessa övertidstimmar. Men om någon har en kväll till övers, eller möjligtvis en eftermiddag (om jag får börja tidigt, vilket såklart bara sker då det är övertid), så hör gärna av er! För jag vet inte själv riktigt varthän jag ska vända mig.

Den senaste minnet kom till liv inom mig så sent som i eftermiddags (torsdag). Efter jobbet var jag tvungen att gå ner till biblan, för att låna om Ni-vet-vilken bok. Det regnade, blåste och till råga på allt var mitt paraply inte stadigt nog att hålla sig uppe under längre perioder än de korta intervall mellan stormbyarna. Vädret i sig fick mig att tänka tillbaka på tiden som reklamutdelare i Försakull. Ett sjukt underbetalt arbete, som dessutom ofta fick utföras i ovan nämna väderlek. För sex år sedan från nu. Det som dock verkligen väckte ett minne, var musiken i mina lurar. Det är tillåttet att tycka att jag är långrandig med mitt Bon Jovi-tjatande, men det är ett faktum att inget annat är förknippat med så starka känslor inom mig som just Bon Jovis (äldre) musik. För första gången på jag-vet-inte-hur-länge, så lyssnade jag på den av mig i vissa fall hårt sågade skivan Bounce (jag får nog revidera mina uttalanden lite). Skivan i stort håller ingen högre klass, men ett par av spåren (The Distance, Right Side of Wrong) är riktigt bra, och några andra är absolut helt lyssningsbara. Men det är egentligen inte det väsentliga. För det är så, att när denna skiva släpptes, 2002, tyckte jag den var i alla fall värd att lyssna på, vilket jag inte tyckt sen dess, vilket i sin tur har lett till att musiken förknippas starkt med vad jag gjorde under 2002 i allmänhet, och konfirmationen i synnerhet. När jag idag ser tillbaka på den tiden, ser jag en tillvaro utan funderingar på jobb, studier eller framtiden. Jag ser en tillvaro utan löjliga krav ställda på mig själv från mig själv, och en tillvaro då jag inte föreställer mig att jag är "mindre häftig" eller "mindre värd" (för att sätta ord på det) än andra.
   Just musiken, och framför allt låten Right Side of Wrong, för mig extra starkt att minnas de två lägren vi hade på Gullbrannagården. Det första var det oslagbart bästa. Det var mycket kutande in och ut ur olika rum (och ut genom fönstren), och massor av nya människor att lära känna. Vi satt halva natten (andra halvan var vi ute och sprang på gården) i några Haverdaltjejers rum (däribland en viss Helena, och hennes syssling). Jag minns hur över en kväll både jag och Mattias blev kära, i vår dåvarande värld, i denna syssling. Det ledde till några ganska komiska situationer framöver. Bland annat då jag var hemma hos Mattias, han ringde (eller blev uppringd av) denna person, pratade ett tag med henne, och blev sedan chockad då hon på frågan om hon "ville prata med Markus?" svarade "ja, gärna!". Jag frågade ungefär vad hon hade gjort på dagen, fick svaret "handlat mössa och vantar", och räckte sedan förskräckt över luren till Mattias efter att ha svarat "åh...vad bra!". Samma kväll sms:ade Mattias till Helena-sysslingen och frågade om de kunde ses ensamma. I svar fick han att hon kunde gå med på det om jag var med. Känns som jag hade ett litet övertag, trots allt. ;)
   Dock var jag inte särskilt framåt, då som nu, och det slutade med att det hela rann ut i sanden, efter (som jag uppfattade det) visat intresse från båda parter, ett tag.

Ibland är det viktigt att tillåta sig tänka tillbaka. Och i de fall man känner en viss bitterhet, är det bara att försöka sopa över denna med optimism imför framtiden istället. Det gör ibland ont, att sakna svunna tider, men det är tider som aldrig kommer att återupprepas, hur mycket man än hade önskat det, och då är det bättre att bevara dessa minnen - i form av en speciell låt eller en typisk väderlek - med glädje över det man fått vara med om. Och så länge låten finns bevarad och varje årstid bjuder på åtminstone en dag färgad av sin alldeles egna charm, kommer dessa minnen att bestå.

I got a half tank of gas
and if we run all the lights,
we'll slip across the border
on the Wrong side of Right.
And just like Butch and Sundance, we'll ride until the dawn;
sippin' whiskey, singin' cowboy songs,
on the Right side of Wrong