Mister strike
Alltså, jag har aldrig gjort mig känd som någon vidare bra bowlingspelare, men igår gick inte en kägla säker för mina framrusande klot! Jag ägde, och det var riktigt kul. :P
Riktigt trevligt att sitta ett slag på Morfars, dricka en halv cola och lyssna på trubadur-Nisse samt slänga ett öga då och då på den osannolika fotbollsmatch som pågick samtidigt.
Kändes också bra att vara helt ovetande om kvällens aktiviteter tills Jonas ringde mindre än en halvtimme innan det var dags att ge sig av (iom att jag inte hade någon bil och tvingades passa tiden till bussen), och att det hela utvecklades till en mycket trevlig kväll i goda vänners lag. Det är just precis vad jag behövde, lite bowling och lite umgänge. :D
Ni som känner mig, vet att jag gillar att träna mycket och ofta (ibland för mycket); härmed också att jag brukar springa i tid och otid. Dock har jag aldrig tidigare under mina tjugo levnadsår upplevt något liknande som under löpturen idag. Jag vet inte, men något gjorde (den sköna ansträngningen, pulsen, den friska luften, den höga musiken) att jag kände någon form av fullständig extas! Som ett rakt motsatt fenomen till den senaste tidens grubblerier och apati. Fy fan va gött! :D
Rock on!
Mrqs.
Riktigt trevligt att sitta ett slag på Morfars, dricka en halv cola och lyssna på trubadur-Nisse samt slänga ett öga då och då på den osannolika fotbollsmatch som pågick samtidigt.
Kändes också bra att vara helt ovetande om kvällens aktiviteter tills Jonas ringde mindre än en halvtimme innan det var dags att ge sig av (iom att jag inte hade någon bil och tvingades passa tiden till bussen), och att det hela utvecklades till en mycket trevlig kväll i goda vänners lag. Det är just precis vad jag behövde, lite bowling och lite umgänge. :D
Ni som känner mig, vet att jag gillar att träna mycket och ofta (ibland för mycket); härmed också att jag brukar springa i tid och otid. Dock har jag aldrig tidigare under mina tjugo levnadsår upplevt något liknande som under löpturen idag. Jag vet inte, men något gjorde (den sköna ansträngningen, pulsen, den friska luften, den höga musiken) att jag kände någon form av fullständig extas! Som ett rakt motsatt fenomen till den senaste tidens grubblerier och apati. Fy fan va gött! :D
Rock on!
Mrqs.
Välfärdsdepression
Den senaste veckan har varit jobbig.
Jag tog en promenad ner till havet, för att fösöka tömma huvudet på tankar. Det fungerade väl sådär. Det var otroligt skönt och härligt - jag älskar havet - men det hälpte mig inte nämvärt. Lika lite som de andra sjuttiotre gångerna jag fastnat i samma tankebanor den senaste tiden. Varje gång då jag varit alldeles allena, och detta alldeles för mycket. Med en familj i Kroatien och upptagna vänner, så blir det alldeles för mycket ensam tid. Alldeles för mycket tid att tänka. Det passar inte mig.
Mitt liv svävar mellan himmel och, inte helvete direkt, men ett slags apatiskt, energilöst tillstånd. Jag undrar om jag egentligen har rätt att klaga. Och att klaga är inte heller min melodi, men då handlingskraften känns som bortblåst...då är det inte lätt att låta bli.
Välfärdsdepression kändes som ett passande ord att skapa. Jag har ett okej jobb (under rådande omständigheter), en underbar familj, massor av vänner, god hälsa och fysik - egentligen allt vad man akn kräva, och mer därtill. Det som jag studntals plågas av är bristen på saker/händelser som går utanför ramen. Utanför den "trygga" vardagen och de kända områden man vet man behärskar. Som Luke Rhinehart skriver i sin självbiografiska roman Tärningsspelaren; att människor mejslas in i en tillvaor och en person som lär sig att hålla sig inom vissa ramar. Som barn kan man välja att vara den elake djävulen i datorspelet, för att nästa gång vara den gode änglen. När man växer upp väljer man en av dessa - för det är vad folk förväntar sig av en, och för att det är de ramar man satt upp för sin personlighet.
Jag har låst mig, eller fastnat, i en som sagt apatisk tillvaro. Vardagen rutas in i precisa mönster, där jag ofta kan pålanera flera dagar framöver de precisa tiderna för måltider, träningspass och liknande (det låter helt sjukt, jag vet - och det är det också!). En kombination av kontrollbehov och en påhittad rädsla att bryta dessa mönster. Och detta fastän jag vet att det är just att bryta dessa mönster jag måste göra för att må riktigt bra. Att strunta i det planerade tränigspasset och istället åka och äta glass, eller bara sitta med en god bok en hel eftermiddag. Men jag (medvetet och undermedvetet) tillåter mig inte detta, mycket på grund av de krav jag ställt upp på mig själv att t.ex. träna si och så många gånger i veckan eller städa dittan eller fixa dattan. Jag strävar hela tiden efter att göra något "nyttigt" (träna, äta "bra" etc.), och känner mig stressad när jag inte gör något produktivt - även om detta något är något jag mår bra av. Jag har hamnat i en ganska djup svacka av välfärdsdepression, jag tillåter mig inte att koppla av, njuta. De enda gånger jag verkligen kan slappna av är när jag spenderar tid med mina vänner. Men så fort jag blivit ensam igen, går tankarna tillbaka till dessa enkelspåriga, humörsnedsättande banor. Jag måste bryta min nedåtgående spiral; något som definitivt är lättare sagt än gjort.
Som Johnossi sjunger:
I´m sick and tired of staring into the wall
I wanna do something fuckin' special and extraordinary
eller som Oasis:
Wanna be wild cos my life's so tame
Jag antar att det bara är att fortsätta kämpa, hoppas på en vändning. För det är ju ändå i slutändan upp till mig - bara jag kan styra mina tankar. Det gäller bara att ta tillvara på varje tillfälle av lycka, varje god tanke som strömmar genom hjärnan. Det kommer att gå, det är ajg inte det minsta orolig över. Och varför jag kan vara så säker på detta är, som sagt, alla de underbara människor som faktiskt finns i mitt liv - även när jag är ensam. Det gäller bara att komma ihåg detta, och att komma ihåg vem jag är. Att jag faktiskt är helt unik. Och att jag trivs med det!
Rock on!
Mrqs.
Jag tog en promenad ner till havet, för att fösöka tömma huvudet på tankar. Det fungerade väl sådär. Det var otroligt skönt och härligt - jag älskar havet - men det hälpte mig inte nämvärt. Lika lite som de andra sjuttiotre gångerna jag fastnat i samma tankebanor den senaste tiden. Varje gång då jag varit alldeles allena, och detta alldeles för mycket. Med en familj i Kroatien och upptagna vänner, så blir det alldeles för mycket ensam tid. Alldeles för mycket tid att tänka. Det passar inte mig.
Mitt liv svävar mellan himmel och, inte helvete direkt, men ett slags apatiskt, energilöst tillstånd. Jag undrar om jag egentligen har rätt att klaga. Och att klaga är inte heller min melodi, men då handlingskraften känns som bortblåst...då är det inte lätt att låta bli.
Välfärdsdepression kändes som ett passande ord att skapa. Jag har ett okej jobb (under rådande omständigheter), en underbar familj, massor av vänner, god hälsa och fysik - egentligen allt vad man akn kräva, och mer därtill. Det som jag studntals plågas av är bristen på saker/händelser som går utanför ramen. Utanför den "trygga" vardagen och de kända områden man vet man behärskar. Som Luke Rhinehart skriver i sin självbiografiska roman Tärningsspelaren; att människor mejslas in i en tillvaor och en person som lär sig att hålla sig inom vissa ramar. Som barn kan man välja att vara den elake djävulen i datorspelet, för att nästa gång vara den gode änglen. När man växer upp väljer man en av dessa - för det är vad folk förväntar sig av en, och för att det är de ramar man satt upp för sin personlighet.
Jag har låst mig, eller fastnat, i en som sagt apatisk tillvaro. Vardagen rutas in i precisa mönster, där jag ofta kan pålanera flera dagar framöver de precisa tiderna för måltider, träningspass och liknande (det låter helt sjukt, jag vet - och det är det också!). En kombination av kontrollbehov och en påhittad rädsla att bryta dessa mönster. Och detta fastän jag vet att det är just att bryta dessa mönster jag måste göra för att må riktigt bra. Att strunta i det planerade tränigspasset och istället åka och äta glass, eller bara sitta med en god bok en hel eftermiddag. Men jag (medvetet och undermedvetet) tillåter mig inte detta, mycket på grund av de krav jag ställt upp på mig själv att t.ex. träna si och så många gånger i veckan eller städa dittan eller fixa dattan. Jag strävar hela tiden efter att göra något "nyttigt" (träna, äta "bra" etc.), och känner mig stressad när jag inte gör något produktivt - även om detta något är något jag mår bra av. Jag har hamnat i en ganska djup svacka av välfärdsdepression, jag tillåter mig inte att koppla av, njuta. De enda gånger jag verkligen kan slappna av är när jag spenderar tid med mina vänner. Men så fort jag blivit ensam igen, går tankarna tillbaka till dessa enkelspåriga, humörsnedsättande banor. Jag måste bryta min nedåtgående spiral; något som definitivt är lättare sagt än gjort.
Som Johnossi sjunger:
I´m sick and tired of staring into the wall
I wanna do something fuckin' special and extraordinary
eller som Oasis:
Wanna be wild cos my life's so tame
Jag antar att det bara är att fortsätta kämpa, hoppas på en vändning. För det är ju ändå i slutändan upp till mig - bara jag kan styra mina tankar. Det gäller bara att ta tillvara på varje tillfälle av lycka, varje god tanke som strömmar genom hjärnan. Det kommer att gå, det är ajg inte det minsta orolig över. Och varför jag kan vara så säker på detta är, som sagt, alla de underbara människor som faktiskt finns i mitt liv - även när jag är ensam. Det gäller bara att komma ihåg detta, och att komma ihåg vem jag är. Att jag faktiskt är helt unik. Och att jag trivs med det!
Rock on!
Mrqs.
What happened to the summer and me?
Efter att hela maj och den första tredjedelen av juni fullkomligt översvämmades av solsken och värme, kom blåsten, molnen och de kraftiga regnskurarna inte helt oväntat för några dagar sedan. Det märkliga är, att eftersom vi haft så lång tid med riktig högsommarvärme, så känns det nästan om om sommaren vore på sin upphällning - trots att den i faktum inte ens har börjat, då de riktiga sommarmånaderna i vårt land (de år då vi får en sommar) är juli och augusti. Det känns både märkligt, och ganska skönt. Framför allt när men tänker på vad man har att se fram emot under hela långa, förhoppningsvis soliga, sommaren, vilken vi bara har fått en liten försmak och aptitretare av. Fester (midsommar, födelsedagar etc.), utflykter och aktiviteter kommer planeras in och genomföras - och ett dykarcertifikat kommer att tas under vecka 29! Underbara sommar.
Vad som ytterligare spätt på den märkliga, "halvsommarkänslan" som infunnit sig är min fuskledighet över en och en halv vecka. Inte sommarledighet med sommarlovskänsla och inte heller typ påsklovskänsla á la under skoltiden.
Första halvan av denna ledighet flög förbi i ett fullständigt och totalt uppskruvat tempo - ingen avslappning från jobbet här inte - med ständiga besök på stan, tennis- och fotbollsspelande, fotbollstittande, lägenhetstömningsresa till Gbg, strandbesök, inlinesåkning etc. etc. Som väl är mildrades intensiteten något, och de senaste dagarna har det funnits med tid för avkoppling. Något jag verkligen behövde. Tid har funnits att sova länge, njuta långa frukostar, läsa böcker - och även om jag, då jag sedan åtta månader levt med ett uppvridet tempo pga jobbet, har känt mig lite rastlös med "ingenting vettigt" att göra, så har jag verkligen tillåtit mig själv att inte bry mig om detta, och verkligen bara kopplat av.
Nu följer en och en halv veckas jobb, med midsommarfirande däremellan, för att sedan ha tre veckors äkta semester att njuta av. Jag hoppas bara att någon mer än jag kommer vara lite ledig denna tid, så man har någon att umgås med.
I'll have my way
In my own time
I'll have my say
My star will shine
Cos you see me, I got my magic pie
Think of me; yeah, that was me, I was that passer by
I've been and now I've gone
Mrqs.
Vad som ytterligare spätt på den märkliga, "halvsommarkänslan" som infunnit sig är min fuskledighet över en och en halv vecka. Inte sommarledighet med sommarlovskänsla och inte heller typ påsklovskänsla á la under skoltiden.
Första halvan av denna ledighet flög förbi i ett fullständigt och totalt uppskruvat tempo - ingen avslappning från jobbet här inte - med ständiga besök på stan, tennis- och fotbollsspelande, fotbollstittande, lägenhetstömningsresa till Gbg, strandbesök, inlinesåkning etc. etc. Som väl är mildrades intensiteten något, och de senaste dagarna har det funnits med tid för avkoppling. Något jag verkligen behövde. Tid har funnits att sova länge, njuta långa frukostar, läsa böcker - och även om jag, då jag sedan åtta månader levt med ett uppvridet tempo pga jobbet, har känt mig lite rastlös med "ingenting vettigt" att göra, så har jag verkligen tillåtit mig själv att inte bry mig om detta, och verkligen bara kopplat av.
Nu följer en och en halv veckas jobb, med midsommarfirande däremellan, för att sedan ha tre veckors äkta semester att njuta av. Jag hoppas bara att någon mer än jag kommer vara lite ledig denna tid, så man har någon att umgås med.
I'll have my way
In my own time
I'll have my say
My star will shine
Cos you see me, I got my magic pie
Think of me; yeah, that was me, I was that passer by
I've been and now I've gone
Mrqs.
Pollenallergi
Jag är helt förstörd.
Jag hoppade över den tidiga förmiddagens joggingtur idag. I och för sig på grund utav min förbaskade allergi, men ändå. Istället har jag suttit i skuggan nästan två timmar och växelvis läst box och lyssnat på musik. Det fick mig att lite granna inse att jag inte behöver träna varje dag och jättemycket. Inte för att bli snygg - vilket jag ändå aldrig kommer bli, och dessutom är det antagligen inte någon som bryr sig det minsta (förutom jag) om att man inte har ett fett sexpack och mastiga biceps. Inte ens för välbefinnandet är för mycket träning bra, då nöjet och glädjen övergår till press, stress och prestationsångets.
En insikt jag får då och då, och verkligen måste se till att behålla. Träningt för att må bra och ha kul (för det är kul att träna, svettas och kämpa - om det så är spinning, löpning eller body pump). Inte för att man nödvändigtvis måste få den snyggaste av kroppar. Den inställningen ger nog dessutom bättre resultat av träningen.
Jag hoppas bara jag kan hålla denna insikt vid liv. Så jag inte faller tillbaka i gamla ovanor och prioriterar träning före allt annat, får ångest så fort jag inte tränar en dag - och därmed drar på mig en massa ohälsosam stress och raderar ut all glädje ur såväl träning som hela livet självt.
Det är inte jobbet främst som har gjort att jag mått dåligt de senaste veckorna. Det är stressen som de krav jag ställer på min träning medför. Om någon märker av dessa symptom hos mig, så är jag tacksam för all hjälp jag kan få att radera ut dessa tankar innan de hunnit få fäste igen.
Därmed inte sagt att jag ska sluta träna. Jag måste bara fokusera på rätt saker igen. Sluta jämföra mig med andra. Och återfinna glädjen - i träningen, i tillvaron, i mig själv.
För ett par dagar sedan hade jag inte en enda bra bok att läsa - nu har jag helt plötsligt fem stycken som jag helst skulle vilja läsa alla på en gång. Jag valde dock att börja med "Tärningsspelaren" av Luke Rhineheart (eftersom den är lånad på biblan), som efter tre kapitel verkar både lite halvskum och ganska lovande.
Rock on!
Mrqs.
Jag hoppade över den tidiga förmiddagens joggingtur idag. I och för sig på grund utav min förbaskade allergi, men ändå. Istället har jag suttit i skuggan nästan två timmar och växelvis läst box och lyssnat på musik. Det fick mig att lite granna inse att jag inte behöver träna varje dag och jättemycket. Inte för att bli snygg - vilket jag ändå aldrig kommer bli, och dessutom är det antagligen inte någon som bryr sig det minsta (förutom jag) om att man inte har ett fett sexpack och mastiga biceps. Inte ens för välbefinnandet är för mycket träning bra, då nöjet och glädjen övergår till press, stress och prestationsångets.
En insikt jag får då och då, och verkligen måste se till att behålla. Träningt för att må bra och ha kul (för det är kul att träna, svettas och kämpa - om det så är spinning, löpning eller body pump). Inte för att man nödvändigtvis måste få den snyggaste av kroppar. Den inställningen ger nog dessutom bättre resultat av träningen.
Jag hoppas bara jag kan hålla denna insikt vid liv. Så jag inte faller tillbaka i gamla ovanor och prioriterar träning före allt annat, får ångest så fort jag inte tränar en dag - och därmed drar på mig en massa ohälsosam stress och raderar ut all glädje ur såväl träning som hela livet självt.
Det är inte jobbet främst som har gjort att jag mått dåligt de senaste veckorna. Det är stressen som de krav jag ställer på min träning medför. Om någon märker av dessa symptom hos mig, så är jag tacksam för all hjälp jag kan få att radera ut dessa tankar innan de hunnit få fäste igen.
Därmed inte sagt att jag ska sluta träna. Jag måste bara fokusera på rätt saker igen. Sluta jämföra mig med andra. Och återfinna glädjen - i träningen, i tillvaron, i mig själv.
För ett par dagar sedan hade jag inte en enda bra bok att läsa - nu har jag helt plötsligt fem stycken som jag helst skulle vilja läsa alla på en gång. Jag valde dock att börja med "Tärningsspelaren" av Luke Rhineheart (eftersom den är lånad på biblan), som efter tre kapitel verkar både lite halvskum och ganska lovande.
Rock on!
Mrqs.