mrqs

Den senaste veckan har varit jobbig. 

Jag tog en promenad ner till havet, för att fösöka tömma huvudet på tankar. Det fungerade väl sådär. Det var otroligt skönt och härligt - jag älskar havet - men det hälpte mig inte nämvärt. Lika lite som de andra sjuttiotre gångerna jag fastnat i samma tankebanor den senaste tiden. Varje gång då jag varit alldeles allena, och detta alldeles för mycket. Med en familj i Kroatien och upptagna vänner, så blir det alldeles för mycket ensam tid. Alldeles för mycket tid att tänka. Det passar inte mig.

Mitt liv svävar mellan himmel och, inte helvete direkt, men ett slags apatiskt, energilöst tillstånd. Jag undrar om jag egentligen har rätt att klaga. Och att klaga är inte heller min melodi, men då handlingskraften känns som bortblåst...då är det inte lätt att låta bli. 
   Välfärdsdepression kändes som ett passande ord att skapa. Jag har ett okej jobb (under rådande omständigheter), en underbar familj, massor av vänner, god hälsa och fysik - egentligen allt vad man akn kräva, och mer därtill. Det som jag studntals plågas av är bristen på saker/händelser som går utanför ramen. Utanför den "trygga" vardagen och de kända områden man vet man behärskar. Som Luke Rhinehart skriver i sin självbiografiska roman Tärningsspelaren; att människor mejslas in i en tillvaor och en person som lär sig att hålla sig inom vissa ramar. Som barn kan man välja att vara den elake djävulen i datorspelet, för att nästa gång vara den gode änglen. När man växer upp väljer man en av dessa - för det är vad folk förväntar sig av en, och för att det är de ramar man satt upp för sin personlighet.
   Jag har låst mig, eller fastnat, i en som sagt apatisk tillvaro. Vardagen rutas in i precisa mönster, där jag ofta kan pålanera flera dagar framöver de precisa tiderna för måltider, träningspass och liknande (det låter helt sjukt, jag vet - och det är det också!). En kombination av kontrollbehov och en påhittad rädsla att bryta dessa mönster. Och detta fastän jag vet att det är just att bryta dessa mönster jag måste göra för att må riktigt bra. Att strunta i det planerade tränigspasset och istället åka och äta glass, eller bara sitta med en god bok en hel eftermiddag. Men jag (medvetet och undermedvetet) tillåter mig inte detta, mycket på grund av de krav jag ställt upp på mig själv att t.ex. träna si och så många gånger i veckan eller städa dittan eller fixa dattan. Jag strävar hela tiden efter att göra något "nyttigt" (träna, äta "bra" etc.), och känner mig stressad när jag inte gör något produktivt - även om detta något är något jag mår bra av. Jag har hamnat i en ganska djup svacka av välfärdsdepression, jag tillåter mig inte att koppla av, njuta. De enda gånger jag verkligen kan slappna av är när jag spenderar tid med mina vänner. Men så fort jag blivit ensam igen, går tankarna tillbaka till dessa enkelspåriga, humörsnedsättande banor. Jag måste bryta min nedåtgående spiral; något som definitivt är lättare sagt än gjort.

Som Johnossi sjunger:
   I´m sick and tired of staring into the wall
   I wanna do something fuckin' special and extraordinary
eller som Oasis:
   Wanna be wild cos my life's so tame

Jag antar att det bara är att fortsätta kämpa, hoppas på en vändning. För det är ju ändå i slutändan upp till mig - bara jag kan styra mina tankar. Det gäller bara att ta tillvara på varje tillfälle av lycka, varje god tanke som strömmar genom hjärnan. Det kommer att gå, det är ajg inte det minsta orolig över. Och varför jag kan vara så säker på detta är, som sagt, alla de underbara människor som faktiskt finns i mitt liv - även när jag är ensam. Det gäller bara att komma ihåg detta, och att komma ihåg vem jag är. Att jag faktiskt är helt unik. Och att jag trivs med det!

Rock on!
Mrqs.