mrqs

Jag har ingen som helst aning hur jag ska örja skriva detta; så jag hoppar över inledningen och går direkt in på fakta. Dock vet jag inte heller hur jag ska formulera mig (som vanligt) så det få helt enkelt bli lite rörigt (som om det inte brukar vara det).

Jag har ett par punkter jag har tänkt diskutera lite.

Jag satt, efter att ha käkat kvällsmat och min syrra sprungit från bordet för att förbereda sig för nån fest, kvar runt bordet tillsammans med min kära mor och far och pratade om allt möjligt. =) Bland annat pratade vi om hur det var förr; hur samhället såg ut då, och hur man levde. Rätt fascinerande att lyssna på. Faktum är att inte så mycket har förändrats enormt mycket - det fanns tv, radio, bilar, kassettbandspelare - det som finns nu är bara mer utvecklat, så som fler kanaler i tv, större och snyggare bilar och mp3-spelare. Dock är det ett par helt nya saker som har tillkommit, som i mitt tycke har förändrat samhället till det sämre. En av dessa saker är, faktiskt, internet. För, även om internet är en ovärderlig källa till information, kontakt, glädje och på något sätt gör oss öppnare, så isolerar det oss samtidigt (i vissa fall) otroligt. Det beteende som jag ser hos mig själv (och som jag egentligen inte gillar alls) antar jag att många känner igen hos sig själva - man går in på msn för att bestämma vad man ska göra till helgen, för att prata om dittan och dattan eller för att bara vara "social", typ. Var man då mindre social eller öppen då det inte fanns något msn att tillgå? Nej! Verkligen inte! För, även om msn är bra för att, t.ex., prata med många samtidigt, lära känna nya vänner eller bestämma småsaker, så går det ju inte att komma någon person närmare över internet! Eller? Rätta mig om jag har fel, men känner någon att, efter att ha pratat med en person några gången över msn, man har kommit den personer närmare? På msn kan man vara vem som helst, man kan skriva vad som helst, för det enda som syns hos mottagaren är ord på en jäkla skärm. Hur mycket betyder t.ex. inte kroppsspråket och minspel när man pratar med en person? Man kan sitta framför datorn och vara hur deppig som helst, men ändå skriva en massa glada inlägg - och ingen kan misstänka att man inte är på bra humör. Man kan få tröst i form av ord över msn, men kan man få en kram? Kan man då inte lika gärna gå in på något må-bra-forum av nåt slag och läsa "du är bäst!" - ger inte det samma effekt tro? Jag menar, om jag skriver "du är skitsnygg" till någon på msn, kan jag ju lika gärna mena "du ser ut som en jävla apa" - eftersom jag slipper se personen, kan jag ju kosta på mig en snäll kommentar.
Det finns en del personer som knappt använder msn. En av dessa är den mest sociala person jag någonsin stött på - Helena. Hon är knappast någon sämre människa för att hon inte sitter på msn konstant för att se om det loggar in någon att vara "social" med. Snarare tvärt om. Och egentligen - hur smidigt är det att prata på msn? Det tar ju lika lång tid att säga "hej" "hur är läget" och "vad har du gjort idag" samt besvara dessa frågor, som det tar att diskutera livets uppkomst per telefon. Men bäst av allt är ju att träffa människorna face-to-face. Jag tror hon har insett, om inte medvetet så i alla fall undermedvetet, att man inte kommer människor närmare genom msn. Jag tror att jag har insett detta också. Och jag hopas att jag kan komma att bättra mig; och nästa gång jag vill någon någonting, så tar jag fasiken telefonen!

Nu vet jag inte om jag orkar skriva om de andra punkterna, eftersom detta blev mer än nog. Ni måste missförstå mig rätt, för det är inte så att jag tycker folk är knäppa som sitter på msn (viiserligen tycker jag det om mig själv, men det är ju en annan sak), dock tycker jag bättre om att träffa de personer som jag pratar med på msn på riktigt, och det får ju anses som ett rätt gott betyg till er som känner er träffade.

Nu ska jag gå och slappa, för att snart gå och sova, eftersom jag inte fått någon bra nattsömn på flera veckor. Sist måsta jag bara säga att man fick lite julstämning idag - adventsljusstakar i fönstren, lussekattsbakande, förtäring av nybakade lussebullar och hemgjort glögg (pepparkaksbaket får vänta någon vecka). Dessutom somnade jag nästan på soffan, medan min syster satt vid pianot och spelade mysiga, och sövande, jullåtar.

Insikten träffade mig ikväll, nu hoppas jag bara att kunna leva upp till mina nya mål i livet. För, man är trots allt bara 18 år, och allt bra i livet ligger framför en! Det är den inställningen man måste ha, för annars kan man lika gärna ge upp här och nu. Och det tänker i alla fall inte jag göra!
/Mrqs.