mrqs

"It's a strange thing, that we should suffer so much fear and doubt, for so small a thing".

Det stavas självförtroende.

Det är uppenbart, hur mycket ett bra självförtroende innebär. Idag blev det väldigt tydligt hur det är ställt med sådant i mitt fall. I skolan fick vi först tillbaka vårt fysikprov. Visserligen var det ett tämligen enkelt prov, men ändå: spikade provet med omdömet "alla rätt, imponerande!". Hemuppgiften gick också bra. "Rätt. Mycket bra och tydliga lösningar som är lätta att följa. Exemplariskt!". Att jag kankse har en medfödd begåvning som ligger snäppet över medelsnittet, är inget som jag gärna går runt och skryter med. För jag menar, jag kan ju inte gå runt och säga "tja jag har haft mvg på alla som det gick att få det på, sedan åttan" (även om det är sant). För det är väl inte bara min förtjänst, egentligen? Jag har ju fått det mesta medfött, så jag bör egentligen bara tacka mina föräldrar.
   Det må låta sjukt och knasigt, men jag kan ibland längta efter att ha prov, eftersom jag vet att jag kommer göra bra ifrån mig och är ivrig att visa upp mina kunskaper. Så är det för min del i skolan, jag har ett stört bra självfötroende.

Utanför skolan, ja där har jag det inte lika bra ställt med denna dyrbara vara. Det är som jag skrev i en tidigare blogg - "I hated you the night you said you loved me, because I couldn't love myself". Även om många ofta talar om för mig (direkt eller indirekt) att de tycker om mig (jag tycker om mer ännu mer!), så är det ibland som att det går in genom ena örat (eller ögat, typ) och ut genom andra. Jag kan tänka att de måsta vara knasiga, eftersom jag (ofta) har så svårt för att tycka detsamma om mig själv. Jag vet inte vad jag är bra på, förutom i skolan..!! Ibland vet jag inte var jag ska ta vägen.
   Jag är så dålig på att uttrycka mig, så ni får missförstå mig rätt. Det är inte så att jag på något sätt är otacksam, eller hur man ska uttrycka det, utan jag känner mig helt enkelt för dålig på att ta och ge uppskattning på rätt sätt.

Fast nu ska jag nog gå och försöka med det (i brist på bättre) bästa botemedel mot jag-vill-bara-explodera-känslan, gå och sätta på "New Yersey" på full volym! Det lär bli till att skrika med, högt och falskt i, "If you want me to lay my hands on you - lay you haaaands on me!!" eller "..and I'll be there fou you, till Kingdom come - blood on bloooooooooood!!!"

"In a world that gives you nothing, I need something to believe in"
/Mackan