mrqs

Här nedan följer en sammanfattning av söndagkvällens utbrott av vad-gör-jag-på-jorden-sjukan. Och en hyllning till de som vet vad de gör på jorden. Eller som i alla fall jag vet vad de tillför livet här på denna runda (sedan 1600-talet iaf) planet. (O)trevlig läsning! =)

Ibland kan jag undra, vad det är som bestämmer hur en människas liv ska formas. Vilka händelser är viktiga, och vilka är obetydliga? Vad kan man göra åt det som redan har hänt? Varför inte göra det bästa av situationen?

Varför snurrar alla dessa tankar runt i ens huvud? Varför? Herregud, jag vet ju knappt ens vad jag själv tänker. Och varför jag tänker det jag tänker. Det finns ingen logisk förklaring. Är jag otacksam?

   De senaste fyra månaderna har utvecklat sig till att bli de bästa för min del på de senaste två åren. Dels med tanke på att man har lärt känna flera nya, faktiskt helt underbara, personer; samtidigt som det känns som jag kommit mina gamla vänner närmre. Men av någon oförklarlig anledning nervärderar jag mig själv, konstant. Shit, jag har ingen aning hur jag ska formulera mig. Jag blir bara så trött på mig själv ibland, när man inte är, inte kan vara, den man vill vara. ”Förklaringen”, om det nu finns någon sådan, ligger nog djupt begraven i mig själv.

  
För två år sedan var livet så uppåt det bara gick för min del, efter att ha börjar i en helt sjukt bra ny klass på gymnasiet, och med ett självförtroende stärkt av flera anledningar. Sedan kom kollapsen. Dels var det självförvållat, och dels var det påverkat av andra (tyvärr). Jag är nog en sån som tar åt mig mer, även om man inte får mer skit än andra. Detta var det som föranledde nästan ett års helvete, men ätstörningar, depressioner och ett fullständigt tappat självförtroende. Antagligen är det nog ingen som inser hur illa det verkligen var, eftersom jag i princip höll det helt för mig själv, som en följd av att jag själv förnekade mina problem. ’Vaddå, jag har väl inga problem?’, tyckte jag, efter att ha gått ner 15 kilo på två månader. Markus var som bortblåst, och kvar var ett ynkligt skal som, efter att ha insett vad det höll på med, grävde ner sig ännu djupare i problemen. Situationen blev i början av tvåan helt ohållbar, fotbollen var det inte en chans att jag skulle orka med att fortsätta kämpa med. Det är nog det mest tragiska i denna historia, att alla problem kommer från det jag älskade så i över tio år – fotbollen och Alet. Vid den tiden, Augusti/September 2005, hade den positiva, glada och omtyckta människa som jag var förvandlats till en osynlig skugga av sitt forna jag. Jag höll mig hemma konstant, dels för att jag själv inte orkade något annat, dels för att jag trodde ingen ville ha något med mig att göra och dels för att jag var rädd för att tvingas äta/dricka något med för mycket kalorier i. För så var det, att jag, ungefär 20 kg lättare än idag, var rädd för att bli tjock av ett enda chips, eller en enda öl.

   
Allt detta är en olycklig händelse, som jag ännu inte, snart ett år efter att kommit ur den värsta svackan, inte lyckats tvätta av mig. De första månaderna efter att jag började äta igen, var allt uppåt, eftersom jag åter igen fick tillbaka energin och kände att jag verkligen orkade med livet. Det är först sedan sommarlovet de mest negativa tankarna har återvänt, till en viss utsträckning (men faktiskt bara ibland, och oftast när jag är ensam (och lyssnar på deppig musik)). Jag tror det beror på att jag först nu inser vad jag egentligen har gjort med mig själv, och vad det är jag gått miste om. Detta kom jag underfund med i somras, då största energin och tiden gick åt till att jobba. Det var precis samma sak som förra sommaren, förutom att då gick energin åt till att träna. Jag minns en gång när jag var på stranden med några vänner och kände att ’fan, jag kan ju inte ligga här och slöa. Jag åker hem och tränar istället.’. Jag prioriterade alltså ner allt umgänge totalt; och när jag nu i somras var tvungen att till viss del göra det samma, ja då insåg jag hur otroligt förbannat korkad jag var. Jag insåg hur mycket jag slängt bort av mitt liv. Det är det som kan få en att känna sig deppig man sitter här, 18 (ganska snart 19 faktiskt – tiden går fort) år gammal, ensam och lyssnar på Bon Jovi (These Days) – och undrar var fan man har kommit i livet? Ingenstans. Jag har glömt bort hur jag ska göra för att vara mig själv. Är det av rädsla för att man inte skulle vara omtyckt då? Jag har glömt bort hur man gör för att bry sig om andra. Det har jag inte ens någon teori varför det är så. Kanske är det av rädsla för att jag skulle göra det på ’fel’ sätt? När tanke och vilja inte går ihop med handling, då sker en krock som leder till ännu en, och en ny, och en ny...

  
Istället för att hitta nya saker och utforska nya områden under tonåren, enligt många ”ens bästa tid på jorden”, så har jag strukit bort allt ur mitt liv. Fotboll, handboll, självförtroende...

Det som fick mig, efter mycket kämpande, ur mina dumheter, var (tillsammans med familjen) alla vänner. Även om ni kanske inte vet om det direkt, hur värdefulla ni var, så hoppas jag att ni kanske inser det indirekt. Och om inte annat så är jag skyldig er alla ett stort tack!

   Och faktisk finns det ju ingen anledning för mig att vara nere, när man tänker på alla fantastiskt härliga människor som finns i ens omgivning. För ett år sedan kunde jag inte ens drömma om att vara i denna situation som jag är i idag. Och ett lyckligt sammanträffande den 15 Juni, under Sverige – Paraguay, gjorde att min övertygelse, att jag aldrig skulle få möjligheten att kära känna så tok-bra personer igen, sprack i tusen bitar. Jag hade fel, och det är jag jävligt glad för!

Som vanligt blev det en enda röra här. Och det är säkert tusen grammatiska (stavas det så?) fel. Men det var skönt att skriva av sig. Jag är dålig på att formulera mig, men det jag vill få fram är att utan alla underbara personer i min omgivning, så vore jag INGENTING! Det är tyvärr ingenting jag är bra på att tala om, men jag hoppas verkligen ni alla inser hur värdefulla ni är!

/Mrqs

ps. ska inte en blogg innehålla det man gjort eller vad man tycker/tänker om saker, typ? Orkar ni en kort resumé av helgen? Bra! Lördag – bilkö, trasig bil, Liseberg, 2-0 till Sverige = kul dag! Söndag – misslyckad redigering gånger två i kvadrat och stryk mot Jonas på PES5 – mindre rolig dag! =) Idag - skola och teater = kul det också (åtminstone teatern)! :)