Vad händer..
..i mitt liv just nu? Inte mycket av värde, känns det som. Och just det är väl förklaringen till de oförklarliga humörsvängningar som jag utsätts för.
Livet har varit på topp den senaste veckan, men bl.a. skitkul studentfest. Men efter det finns det liksom inget att falla tillbaka på. Denna helg har hittils varit en av de tråkigaste på länge. I fredags genomfördes inget av värde, och igår var det bara en kväll med komedi och galenskap hos mattias som räddade dagen. Och idag - finns det inget kul att göra? Jag är i desperat behov av något, vad som helst, som man kan ta till när det inte finns något annat. Det verkar som jag ränsat ut allt ur mitt liv. Fotbollen, handbollen, basspelandet (det lilla som jag gjorde) fick alla flytta på sig efter den nu ett år sedan långa svackan jag hade i mitt liv. Och med detta föll även tron på mig själv ur min själ, som vissnande höstlöv faller till marken när en isande kall vind sveper igenom grenarna. Men idag sveper inga kalla vindar ute, det är den första oktober och varmt som mitt i sommaren. Ändå känns det kallt, eftersom man inte kan ta vara på det underbara vädret och den stämning det ger.
Jag är inte beredd. Inte beredd att ta alla beslut som ligger framför en. Snart är en fjärdedel av trean avklarat, och jag och mitt tillhörande liv hinner inte med i förändringarna. Vad ska det bli av en efter gymnasietiden, när den trygghet skolan ger en även den sveper undan. Det är nästan sorgligt, att man sitter en söndag och i det närmaste längtar till skolan följande måndag. Varför ska man hela tiden se negativt på sig själv och sina handlingar? Varför ha den förutfattade meningen, att andra tycker likadant om mig själv som jag själv gör? Varör ska man alltid anta det värsta i lösa rykten, eller svaga antidanden? Det finns så mycket man ska göra i sitt liv, så mycket att fylla tilvaron med. Ändå är det mest vettiga man kan komma på att göra att sitta är, lyssna på Bon Jovi och tycka synd om sig själv. Det är så långt ifrån mitt riktiga jag. Ge mig en språngbräda tillbaka till mig själv, någon!
"Give me something for the pain
Give me something for the blues
Give me something for the pain when I feel I've been danglin' from
A hang-man's noose
Give me something for the rain
Give me something I can use
To get me through the night,
Make me feel all right, something like you"
Vilken jäkla smörja detta blev då. Sånthär vill jag inte skriva, och jag hoppas ingen vill läsa det heller, men just nu funkar inget annat. Tyvärr.
"In a world that gives you nothing, I need something to believe in"
/Mrqs
Livet har varit på topp den senaste veckan, men bl.a. skitkul studentfest. Men efter det finns det liksom inget att falla tillbaka på. Denna helg har hittils varit en av de tråkigaste på länge. I fredags genomfördes inget av värde, och igår var det bara en kväll med komedi och galenskap hos mattias som räddade dagen. Och idag - finns det inget kul att göra? Jag är i desperat behov av något, vad som helst, som man kan ta till när det inte finns något annat. Det verkar som jag ränsat ut allt ur mitt liv. Fotbollen, handbollen, basspelandet (det lilla som jag gjorde) fick alla flytta på sig efter den nu ett år sedan långa svackan jag hade i mitt liv. Och med detta föll även tron på mig själv ur min själ, som vissnande höstlöv faller till marken när en isande kall vind sveper igenom grenarna. Men idag sveper inga kalla vindar ute, det är den första oktober och varmt som mitt i sommaren. Ändå känns det kallt, eftersom man inte kan ta vara på det underbara vädret och den stämning det ger.
Jag är inte beredd. Inte beredd att ta alla beslut som ligger framför en. Snart är en fjärdedel av trean avklarat, och jag och mitt tillhörande liv hinner inte med i förändringarna. Vad ska det bli av en efter gymnasietiden, när den trygghet skolan ger en även den sveper undan. Det är nästan sorgligt, att man sitter en söndag och i det närmaste längtar till skolan följande måndag. Varför ska man hela tiden se negativt på sig själv och sina handlingar? Varför ha den förutfattade meningen, att andra tycker likadant om mig själv som jag själv gör? Varör ska man alltid anta det värsta i lösa rykten, eller svaga antidanden? Det finns så mycket man ska göra i sitt liv, så mycket att fylla tilvaron med. Ändå är det mest vettiga man kan komma på att göra att sitta är, lyssna på Bon Jovi och tycka synd om sig själv. Det är så långt ifrån mitt riktiga jag. Ge mig en språngbräda tillbaka till mig själv, någon!
"Give me something for the pain
Give me something for the blues
Give me something for the pain when I feel I've been danglin' from
A hang-man's noose
Give me something for the rain
Give me something I can use
To get me through the night,
Make me feel all right, something like you"
Vilken jäkla smörja detta blev då. Sånthär vill jag inte skriva, och jag hoppas ingen vill läsa det heller, men just nu funkar inget annat. Tyvärr.
"In a world that gives you nothing, I need something to believe in"
/Mrqs
Kommentarer
Trackback