mrqs

Nu sitter jag här, mätt i magen efter en stadig måltid (som jag duktigt nog lagade själv, trots den sena träningstiden) och skönt trött i kroppen efter ett tufft träningspass. Det känns bra, båda delarna.

Jag tror jag har funnit en förklaring till mitt usla humör de senast två veckorna. Inte konstant uselt kankse, men väldigt svajigt och bergochdal-aktigt har det varit. en del av förklaringen är att jag har sovit väldigt dåligt under denna tid (dock har sömnen kommit ikapp nu, tror jag!), och dessutom legat av mig lite på träningsfronten. Varför? Vet ej; för man mår så sjukt bra efter träning! Alla tycker det är väldigt märkligt att jag tycker det är kul med spinning, men jag ska förklara mig (igen!). Dels get det en perfekt må-bra-efter(och-även-under)-träning-känsla, och dels är det kul om det är bra musik (musiken är viktig!). Sen gäller det att se till alternativen: att gå ut och springa i mörkret och kylan känns inte så lockande (även om det även sker då och då), och dels är det mkt mer motiverande att ha en ledare som peppar, än att springa själv då det är lättare att känna efter om man är trött. På spinningen är det bara att köra! Förklaring nog?
   Nog om detta sidospår. Och åter till varför mitt goda humör har funnit sin återvändo. Efter klimax-helgen för snart två veckor sedan, med både avskedsfest och återföreningsträff, så började folk försvinna. JosseVerro begav sig ut i världen, och i ungefär samma veva for AnnieJonas till London. Och inför helgen därefter åker hela Lantisgänget+Jonas som servitriser(/servitör) till Lund. Detta, med mig kvar i stan, gjorde att man inte hade så mkt att se fram emot inför dessa båda helger. Och, mycket riktigt, gick jag mest hemma och slog dank (och slösade värdefull ledig tid) två helger i rad. Och därmed blev jobbveckan mycket tyngre att orka sig igenom. Nu, däremot, har jag äntligen något att se fram emot inför helgen. Festa loss på fredag, och gå och (förhoppningsvis) insupa julkänsla på julskyltningssöndagen (den andra formen av insupning sker på fredagen! :P).

Så, nu var detta sagt. Inte för att det är någon som har märkt av mitt dåliga humör, eftersom jag knappt träffat någon, men för egen del känns det bra att med detta inlägg sätta punkt, och lämna denna dystra tid bakom mig. Och, jag lovar att det ska bli bättre/roligare/intressantare läsning här, inom kort! Nu har jag i alla fall fått skriva av mig lite.

See ya!

Rock on!
Mrqs.

Morgon. Det regnar från de gråa molnen, dropparna sveps med av vinden och landar på fönsterrutorna, där de långsamt rinner nedåt, och bildar ett mönster av lodräta ränder på rutan. Genom ett mönster där man kan se en vädigt vanlig vinterdag. Två dagar från december. Lite tragiskt, men ändå ganska mysigt. Helt ensam i huset, och med tjugo minuter över innan det är dags att fara till jobbet, så känns det, på något sätt, ganska bra. Som gjort för att sätta sig i en skön fåtölj, sätta på Richie Sambora och bara titta ut över det skådespel även ett regn den 29 november kan vara.

There's a world in every drop of rain
Embracing oceans sweep us home again
Come along with me, come along with me
Seek the truth, you shall not find another lie

Det finns för människans existens ett par grundläggande förutsättningar - såsom mat och vatten. Dock vill jag lägga till ytterligare en - skratt! Jag tror inte jag, innan i eftermiddags/kväll, hade skrattat ordentligt på två veckor. Och då räknas inte något entaka skratt på jobbet eller vid något roligt program på tv. Att få skratta tillsammans med vänner, även om själva upphovet till skrattande kom från en del mycket märkliga situationer på Pro Evolution Soccer (som t.ex. när målvakten i Robins lag styr in Jonas inlägg i mål, men trots att bollen ligger i målet, så blir det inte mål förrän vår spelare springer genom nätet (!) och petar in bollen. Mkt märkligt), förlänger livet. Även om det bara är ett talesätt, så känns det onekligen väldigt sant.
   Det melankoliska i det hela, är att dessa ögonblick försvinner alldeles för fort framför ens blickfång. Istället för att stanna i de minuter då allt känns roligt igen, så har man en vardag som står gömd bakom hörnet och som man vet man måsta återvända till. Det är det värsta med att jobba. Inte själva jobbet i sig (vilket jag är glad att jag har) utan själva måstet - att man måste ta sig till jobbet. Att man inte har något val.
   På något sätt påminner denna helgen mig om Polenresorna med teatergänget. Jag har (förutom i lördags kväll och förfesten/umgänget hos Jim, och några timmar hos Jonas idag) mest gått hemma hela helgen. Igår var jag i stan en sväng med familjen, vilket var trevligt (för det är kul att kolla på kläder, om man är inspirerad och framför allt motiverad). Det var till en början strålande soligt väder, och äkta vinterkänsla. Sedan kom molnen. Och det är kusligt vilken inverkan vädret har på humöret. Att idag vakna upp till en blytung himmel, och spendera hela förmiddagen i något slags känslolöst, tomt tillstånd, är inte vad man vill göra med den dyrbara lediga tiden på helgen. Med den sinnesstämningen, ackompanjerad av de dystra molnen, känns inte livet så särskilt kul. Som väl är kan det svänga fort, bara man får träffa lite människor (och spela lite pes! :P). Det som påminner om Polen(/Rysslands-)resorna, är just kopplingen mellan energi och humör. Trots att vi på den senaste resan fick väldigt sparsamt med sömn (4+4+3 timmar) de första nätterna, så fullständigt svämmades man över av energi - för att man hela tiden omgavs av människor man trivs med och tycker om. Och trots att jag har sovit bra i alla fall de senaste tre-fyra nätterna, så har jag (då jag gått hemma) varit rent sjukligt trött i nu helgen. Därför ser jag fram extra mycket mot nästa helg, med underbar på fredagen och julskyltning på söndagen (för någon vill väl göra mig sällskap på stan då?). Men framför allt ser jag fram emot en helg fylld av umgänge, och inte, som nu, av ensamhet förgylld bara ett par timmar per dag. Jag börjar ladda redan nu! =)

Och jag laddar fortfarande inför nästa ordentliga inlägg (till motsats från de flummiga/dåliga inlägg som producerats på sistone). Jag har massor att skriva om. Så det gäller bara att ge sig själv tid att göra det (eller energi, snarare). Men, stay tuned!

Mrqs.
Som samlar de lyckliga ögonblicken i minnet, överlever jobbet med näring från dessa, och har siktet inställt på en ljusare framtid.

Håller på att samla inspiration, motivation och energi till ett nytt, bra, innehållsrikt inlägg. Jag har redan temat klart. Vad det blir, det får ni se inom kort.

Anledningen till att jag tittar inom nu, är att jag har läst klart Boken...! Och det måste ju meddelas! Eller hur? :P
   Jag tror att Den kan få en del av utrymmet i nästa inlägg.

Och den andra anledningen var för att säga att det inte är fullt så illa att jobba just nu som det kankse verkar på mig. Jobbet i sig är väl (efter vad man kan förvänta sig) helt okej, och arbetskamraterna trevliga. Det är bara det att jag inte är gjord för att åka runt på en truck hela dagarna, i princip isolerad från omvärlden,och sedan komma hem och vara minst lika isolerad här hemma. Det är väl helt enkelt min årliga november-depression som har slagit till lite; men denna gången ska jag inte låta den skölja över mig och stå där handfallen som jag gjort tidigare år, nej - denna gången ska jag jävlarmig motverka det hela!
   Och, även om det är tre och en halv månad kvar av jobbet, så kan jag ju inte annat än att drömma om dels hur snuskigt rik jag kommer vara när jag jobbat klart (då jag inte spenderar några pengar, eftersom jag jobbar 9-18 (förutom idag+imorrn och andra övertidsdagar) = öppettider i affärer/stan) och hur snuskigt kul jag kommer ha för pengarna sen. Snart tycker jag det är dagt att börja spåna lite på reseplaner till våren, för de som är intresserade! Jag skulle förslagsvis kunna tänka mig en vecka i Åre strax efter 10 mars - någon som vill hänka? Och sen vill jag både jobba i Skottland/Irland, och turista i Nya Zeeland och Azorerna; men jag kan nog inte göra riktigt allt, tho... :P
   Och en ev. Köpenhamn-tur måste planeras med det snaraste!

Om man vill bli på bra humör så är det bara att ta en joggingtur på galgberget. Där möterman mycket konsigt. Idag till exempel: först Halmstad Pensionärers Stavgångssällskap (troligtvis nåt sånt) och sedan ett par i kanks 60-årsåldern, där "mannen" var en tjock, halvskallig kines och "frun" såg ut som en häxa hämtad rakt ur någon barnasaga. Efter det var den dagen räddad. :P

Har varit uppe sedan 5 idag, och ska upp 5 imorrn igen. Men det är så man känner att man lever! =)
   Om någon råkar befinna sig i stan mellan 16.30 och 17.50 imorrn, så får denna någon gärna höra av sig, om den vill ha sällskap av mig. För det råkar vara så, att jag för första vardagen sedan jag började jobba, har en dryg timme över att spendera i stan! Rock n' roll!

Rock on!
Mrqs.

I'm gonna get me a motor car
Maybe a Jaguar
Maybe a plane, or a day of fame
I'm gonna be a millionaire, so can you take me there
Wanna be wild 'cos my life's so tame

Jag tror jag har insett hur en björn fungerar. En björn som går i ide varje vinter. Hur det känns att gå i ide. För, förutom ett par timmar varje helg, då man får umgås lite med sina vänner, känns det som det är vad jag har gjort nu - gått i ide. Dock vill jag vakna upp ur idet under julen. Och efter det, då är det inte så mycket kvar av varje-dag-den-andra-lik-livet. Jag ser framåt. Med optimism. För om sisådär fyra månader, då är min vintervila över. Och det som håller mig vid liv under dessa gråa, trtögflytande dagar är (förutom mina vänner) just tankarna på allt som jag kommer att ha möjlighet att göra till våren. Och fördelen med mitt ide, är ju att jag tjänar pengar, vilka kan användas till extraordinära upplevelser, den dag när slutet på detta gråa töcken är kommen. Och jävlar då, vad det ska levas livet! För jag har en del att ta igen... =)

Det var nog en del annat jag hade tänkt skriva, men det får bli en annan gång. Inspirationen tryter. =)

Rock on!
Mrqs.

Senare:
Jag har ett litet dilemma - jag vet inte hur mycket/snabbt jag ska läsa Boken! Med bara 100 sidor kvar, vill man självfallet få reda på hur det slutar, men samtidigt dra ut på det så länge som möjligt. En söndag som denna, då man inte gör så mkt annat vettigt, så satsar jag på taktiken att läsa ett kapitel åt gången, med ett par timmars mellanrum mellan varje. Det senaste kapitlet ("The Battle of Hogwards") avslutades precis, så nu i pausen så tänkte jag gå ut och springa. Även om solen återigen fått ge vika för grå-molnen. Men det hindrar inte mig! Det gör det bara lite tråkigare. :P

Ännu lite senare:
Jag vill inte säga att det har varit en dålig dag idag. Dock  - att gå hemma en hel dag med enbart, förvisso mycket bra, musik och, förvisso mycket bra, Bok, så blir det lätt att tankar fastnar i huvudet, snurrar runt, och inte går att tvätta bort. Tillvaron blir ett fängelse och tankarna vrålar: TA MIG UT HÄRIFRÅN! De två tidigare nämnda, mycket bra, attributen i vardagen (och helgen, som idag), är, hur mycket man än kan önska motsatsen ibland, inget annat än just materiella, döda attribut. 
   Men även då man, med halvslutna ögonlock, omges av ett vid en första anblick ogenomträngligt mörker, så finns det någonting annat, någonting ljusare, djupt inne. One Light Burning. Någonting som ligger och väntar på att få explodera, någonting som bidar sin tid i väntan på bättre dagar. Somewhere in my life, there's One Light Burning.
Tack, Richie! 

Sist:
Usch vilken negativ känsla detta (i sig ganska meningslösa) inlägg fick. Det säger väl en del om mina humörsvängningar nu för tiden, som inte varierar från vecka till vecka eller ens dag till dag, utan snarare flera gånger varje dag. Men, som väl är, så är lägstanivån betydligt mycket högre nu än förr. Och det är åtminstone något!
Natti natti!

Just nu upplever jag de troligen längsta timmarna i mitt liv hittills. Fotbollsmatchen mellan Spanien och Sverige börjar kl 22. Jag hade tänkt mig att i all afall några av mina vänner skulle dyka upp lite tidigare än till matchstart, så man skulle hinna umgås lite dessförinnan. Men icke! Istället har jag gått hemma, hel ensam i huset, och rastlöst väntat på att det ska ringa på dörrklockan. NU ringde det! Tjo

De moderna påhitten har både bra, och ofta mindre nödvändiga, sidor. Ett av de bästa påhitten är dock ostkakans dag! Gott!

Annars mår jag bra. Jag satt och tittade lite på korten (+filmerna) från förra årets nyårsfirande. Jag insåg att jag faktiskt har förändrats en hel del sedan dess. Även om det kanske inte märkt utanpå, så känner jag det inuti. Jag trivs mycket bättre inuti den människa jag är idag.

För övrigt så känns det lite grann som att jag lever i ett fängelse för närvarande. Varje dag är densamma lik. Som när David Bryan (keyboardist i Bon jovi) förklarar hur det är att vara på turné: vakna->work-out->konsert->"go to the bar"->sova. Förutom att jag inte spelar några konserter, ser mitt liv ungefär likadant ut: vakna->åka tilljobbet->träna->sova. JAg vet att detta bara är en övergående, mycket kort del av mitt liv, men...I wanna do something fuckin' special and extraordinary!

När det gäller det sociala livet nu för tiden, så är det endast under den halvtimme vi har lunchrast som man på jobbet har möjlighet att prata med andra människor. Och utanför jobbet är det sociala livet inskränkt till helgerna. För att, även om det fungerar för att dämpa abstinensen av social tillvaro, tillbringa kvällar mestadels med att läsa och lyssna på musik är inget som går att mäta sig mot att träffa sina vänner. Det känns som att musik och litteratur (bland anant) finns för att i vissa fall ersätta, och i andra fall förstärka känslor. En deppig låt kan vara till tröst när man känner sig nere, en rockig dänga gör en på ännu bättre humör än vad man var på sedan tidigare (och Richie Sambora passar alltid!). Att träffa vänner i en bok, eller lyssna på en låt som man identifierar som en vän, kan i vissa fall fungera som alldeles utmärkt ersättning för de känslor man får då man umgås med sina levande vänner, medan de i andra fall bara förstärker känslan av ensamhet.

Snart, snart, snart (eftersom tiden skenar på som ett lokomotiv drivet av fission) är det jul. Med tanke på förra vinterns avsaknad av julstämning, hoppas jag på dubbelt utav denna välsignelse i år.

If patience is a virtue,
then let us humbly begin
We'll be here waiting
'til our ship comes sailing in.

Rock on!
Mrqs.

ps. med "litteratur" medas fantasy (el. liknande), och inte någon verklighetstrogen deckar-skräphistoria som man får nog av bara av att läsa text-tv.